Väpnad kamp mot rasismen

Så krossade FBI den militanta proteströrelsen Svarta pantrarna

1 av 5
Svartas väktare. Svarta pantrarnas ledare Bobby Seal och Huey Newton utanför högkvarteret. Rörelsen hade i Kalifornien laglig rätt att bära vapen - så länge de visades öppet. Men 1967 upphävdes lagen av guvernören Ronald Reagan - på grund av pantrarna.
BOKRECENSIONER

Rätten att bära vapen är en hjärtefråga för den republikanska högern. Så har det inte alltid varit. 1967 signerade Kaliforniens dåvarande guvernör Ronald Reagan en lag som förbjöd medborgarna att offentligt bära vapen. Lagen hade initierats av Donald Mulford, republikan från Peidmont, en välbärgad vit förort i Oakland, och vann stöd av vapenlobbyn i National Rifle Association (NRA). Förvånande? Förklaringen är enkel: Svarta panterpartiet för självförsvar som hade bildats i Oakland 1966.

Kalifornien var på 1960-talet framtidsstaten. Hollywood, militärindustri, högteknologi, bördig jord, vackra stränder och enastående klimat hade på kort tid fördubblat Kaliforniens befolkning. Var tionde amerikan bodde nu i Den gyllene staten.

Rastillhörighet gav skilda förutsättningar att förverkliga drömmen om ett bättre liv, vilket synliggjordes i skillnaden mellan välbärgade vita villaförorter och svarta innerstadsghetton. Rasordningen upprätthölls av brutal polismakt. Enbart i Los Angeles sköt polisen ihjäl 65 obeväpnade svarta, varav 27 bakifrån, året innan Wattsupproret 1965.

”All erfarenhet visar att människor är mer benägna att lida” än att göra uppror. ”Men när en lång kedja av missbruk och övergrepp uppenbarar en medveten plan att försätta dem under total despotism, så är det folkets rättighet - det är deras plikt - att avskaffa en sådan styrelseform” och inrätta en ny för att säkra rätten till liv, frihet och jämlikhet.

Orden formulerades av Thomas Jefferson i den amerikanska självständighetsförklaringen och ingick i det svarta panterpartiets tiopunktsprogram. Pantrarna tog fasta på det andra tillägget i den amerikanska konstitutionen: ”Folkets rätt att inneha och bära vapen skall inte inskränkas”. ”Det är ett hav av skillnad”, noterade pantrarnas försvarsminister Huey Newton, ”mellan 30 miljoner obeväpnade underdåniga svarta och 30 miljoner svarta rustade med vapen för självförsvar och metoder för frigörelse”.

Pantrarna blev nationellt kända när Malcolm X änka Betty Shabazz kom till San Francisco för ett protestmöte. Hur skulle man kunna skydda henne när hotet kom från ordningsmakten? Beväpnade med gevär och pistoler marscherade åtta pantrar in på flygplatsen i svarta baskrar och läderkläder. Konfronterade av ett polisuppbåd stod pantrarna på sig: enligt kalifornisk lag hade varje medborgare rätt att bära vapen, så länge de bars öppet. Inför blixtrande kameror eskorterades Betty Shabazz ut från ankomsthallen.

Pantrarna började övervaka övervakarna och på behörigt avstånd men synligt beväpnade följa efter patrullerande poliser i svarta bostadsområden. I april 1967 sköt polisen ihjäl den svarte byggnadsarbetaren Denzil Dowell i North Richmond, en överbefolkad slum inklämd mellan ett oljeraffinaderi och en soptipp norr om Oakland. Polisen friades av en helvit jury, trots att Dowell var obeväpnad och hade skjutits med sex skott i ryggen.

Historien publicerades i det första numret av The Black Panther, som under sin storhetstid hade en upplaga på flera hundra tusen exemplar. På ett protestmöte utanför Dowells hem manade Newton stadens svarta att beväpna sig i självförsvar, ett budskap som underströks av väpnade pantrar posterade på kvarterets hustak. Stadsdelens invånare slöt upp med sina vapen. Pantrarna fick 300 nya medlemmar den dagen.

Det året skakades svarta Amerika av en serie om 164 uppror, varav revolterna i Newark och Detroit är de mest kända. Den av president Lyndon B Johnson tillsatta Kernerkommissionen såg protesterna som uttryck för ackumulerat missnöje med ett rasistiskt system och - i en del som lyftes ut från den officiella rapporten - antydde att en svart revolution stod inför dörren.

Inte sedan inbördeskriget hade så många medborgare tagit till vapen mot den federala regeringen. De svarta pantrarna sökte kanalisera vredens energi i revolutionär riktning. Inspirerade av Frantz Fanon, Malcolm X, Che Guevara, Ho Chi Minh, Mao Zedong och den amerikanska revolutionen kopplade pantrarna den svarta befrielsekampen till samtidens antikoloniala frihetsrörelser.

Pantrarna praktiserade rätten till väpnat självförsvar, men verksamheten bestod främst av konkreta upprustningsprojekt i slummen. Pantrarna serverade gratis frukost till skolbarn i 23 städer, drev alternativa ”befrielseskolor”, organiserade gratis ambulanser, sjukvårdskliniker, pensionärseskorter, narkotikaavvänjning, fångutbildning, juridisk rådgivning och hantverkstäder dit invånarna kunde vända sig när deras nedgångna bostäder behövde el, vatten, avlopp eller reparationer.

Pantrarnas verksamhet bekymrade den amerikanska regeringen, inte minst sedan FBI funnit att 43 procent av svarta ungdomar under 21 år respekterade pantrarna. Hösten 1967 initierade J Edgar Hoover ett hemligt FBI-program med avsikt att ”störa, vilseleda, diskreditera eller på annat sätt neutralisera de svarta nationalisterna … deras ledare, talespersoner, medlemmar och anhängare”.

FBI bidrog till att splittra pantrarna i två falanger, dess infiltratörer provocerade fram konflikter mellan pantrarna och svarta organisationer som Nation of Islam och Maulana Karengas ”US” och hetsade unga medlemmar att planera bombattacker mot myndighetsbyggnader.

FBI spred systematisk desinformation genom lojala journalister, vilket legitimerade polisinsatser mot panterpartiets lokaler och riktade mord på panterledare samtidigt som det sådde split mellan pantrarna och den vita vänstern. Artikel efter artikel beskrev pantrarna som misogyna svarta rasister och homofober, en terrorbenägen våldskult vars ledare utnyttjade unga kriminella för egen ekonomisk vinning.

I nästa led blev artiklarna underlag för forskare med större känsla för sensation än källkritik. Den svarta feministen Michelle Wallace drog upp linjerna för ett än i dag vanligt perspektiv på de svarta pantrarna i Black Macho (1978) där hon angrep pantrarnas manschauvinism och manade svarta kvinnor att inte låta sig underordnas i namn av svart frigörelse.

Wallace blev vit mediefavorit och gästade flitigt The Today Show och Phil Donahue, men har sedan dess omvärderat studien ”som aldrig borde publicerats”. ”Jag var 26 och hade skrivit boken från helvetet och mitt liv förändrades för gott”.

En som inte ångrar sig är David Horowitz, högerradikal antimuslim och mannen bakom FrontPage Magazine och Robert Spencers Jihad Watch. Under 1960-talets vänstervåg var Horowitz vänster och umgicks med Huey Newton, men bytte likt mången vindkänslig medieprofil fot under den kommande högervågen och angrep sina forna vänner i en serie artiklar där pantrarna beskrevs som ett terrorbenäget svart gatugäng.

Horowitz och FBI utgör huvudkällor för Hugh Pearsons Shadow of a panther (1994) där pantrarna tecknas som ett vapenviftande gatugäng som indoktrinerade svarta ungdomar att hata polisen och vann stöd hos fattiga svarta och vita liberaler genom att maskera sin kriminalitet som politisk verksamhet. Pearsons studie hyllades i vitamerikansk press och utsågs till en av årets böcker 1994 av New York Times.

I dag finns ett förnyat intresse för de svarta pantrarna, såväl i USA som i Sverige där de inspirerat en ny generation förortsaktivister att höja ropet All makt åt folket! Ny forskning granskar viktiga dimensioner i partiets historia och förgrundsgestalter som Assata Shakur, Kathleen Cleaver, Geronimo Pratt, Stokeley Carmichael, Bobby Seal, Mumia Abu-Jamal och Huey Newton.

För den som söker en heltäckande och välunderbyggd studie finns Black against Empire - the history and politics of the Black panther party av Joshua Bloom och Waldo Martin. Studien bygger på ett drygt årtiondes forskning med hundratals intervjuer, noggranna arkivstudier och en imponerande samling pantertexter, inklusive nästan samtliga nummer av The Black Panther. Materialet har digitaliserats och finns tillgängligt online i Black thought and culture collection.

Utan att idealisera korrigerar Black against Empire FBI:s desinformationskampanj. Pantrarna var varken separatister eller antivita utan antirasister vars skolor, kliniker och upprustningsprogram var öppna för alla. De byggde allianser med vita, latinamerikanska, indianska och asiatiska vänsteraktivister på hemmaplan och antikoloniala befrielserörelser utomlands, vilket bidrog till FBI:s oro.

Pantrarna var knappast immuna mot majoritetssamhällets misogyni, men kvinnliga aktivister hade en ledande ställning, utvecklade en antipatriarkal kritik och även kvinnliga pantrar var beväpnade. Pantrarna erkände tidigt homokampens betydelse. ”Kvinnor och homosexuella utgör samhällets mest förtryckta”, skrev Newton. ”På våra revolutionära konferenser och demonstrationer skall den homosexuella befrielserörelsen och den kvinnliga befrielserörelsen delta”.

Vid mitten av 1970-talet var pantrarnas storhetstid över, även om partiet formellt lades ner först 1982. Många ledande pantrar var fängslade, mördade eller i landsflykt. Sedan pantrarna besegrats svängde Reagan och NRA och blev hängivna rätten att bära vapen. Segrarna skriver historien, heter det. Black against Empire visar att kampen om historieskrivningen och makten att berätta inte är över.

Fotnot: Billy X Jennings - en av veteranerna i Black panther pary är i Angered i morgon, inbjuden av Pantrarna.

FAKTA

HISTORIA

Black against Empire - The history and politics of the Black panther party

Joshua Bloom & Waldo Martin

University of California Press