Aftonbladet
Dagens namn: Rolf, Raoul
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

SD - Nya högerpartiet

Konservativa moderater som tröttnat på partiet går ännu mer åt höger

Jimmie Åkesson (SD), Jan Björklund (FP) och Fredrik Reinfeldt (M) är åtminstone överens om att klasskamp är farligt. Foto: URBAN ANDERSSON   Jimmie Åkesson (SD), Jan Björklund (FP) och Fredrik Reinfeldt (M) är åtminstone överens om att klasskamp är farligt. Foto: URBAN ANDERSSON
Fredrik Federley (C). Foto: Urban Andersson Fredrik Federley (C). Foto: Urban Andersson

Först sa man att Sverigedemokraterna är så små, att vi kan tiga ihjäl dem. Sen sa man att SD är så stora, att vi måste ta debatten. Nu säger man att det är en demokratisk ödesfråga att låta Sverigedemokraterna få prata ostört - att ”åsiktskorridoren” blivit väldigt trång.

Det var en väldigt kort period när det var rätt att ”ta debatten”, och den kom mest att handla om rätten att bära slöja och att man kan vara svensk även om man inte är född här. Allt kretsade kring attityder och identiteter, inget handlade om det samhälle vi lever i.

Då var alla överens om att SD är ett rasistiskt parti. I dag säger man, att det är de inte alls. Möjligen invandringskritiska, men inte mer än så. Till vindkantringen hör också att borgerligheten nu försöker utmåla Sverigedemokraterna som ett ”vänsterparti”. Den retoriken kommer vi få höra mer av under valrörelsen, trots att den saknar all empiri.

Hur man än väger och mäter är SD ett utpräglat högerparti, visar Mats Wingborg i boken En röst på SD är en röst på högern. I nio av tio blockskiljande fall har SD röstat med regeringen. Mer underdog än så är man alltså inte.

Man är för privatiseringar, för skattesubventionerad städhjälp åt de välavlönade och för avdragsgill läxhjälp. Man vill uppluckra arbetsrätten, ha fler undantag i turordningsreglerna, och har motarbetat en nollvision mot dödsolyckor i arbetslivet.

Man vill sänka skatterna samtidigt som man vill satsa på välfärden; en högerpopulistisk ekvation som vi har prövat de senaste åtta åren med känt resultat.

Man helgar nationen, ”svenskheten”, kyrkan, den heteronormativa kärnfamiljen, lag och ordning. Man är motståndare till jämställdhet och jämlikhet, man vill talla på aborträtten och förbjuda uppkäftig konst. Allt det där är traditionella högervärderingar.

Det är arbetarrörelsen som är SD:s huvudfiende, det har Jimmie Åkesson varit tydlig med hela tiden. Facket menar man, på gängse borgerligt manér, har för stor makt.

SD vägrar erkänna klassamhället eller klasskampen som metod. I stället vill man, som det står i idéprogrammet, ersätta ”klasskamp och hat med förbrödring och nationell solidaritet”. Alla revolutionära och samhällsupplösande tendenser ska stävjas med ”trygghet, hög moral och lag och ordning”. Mot den fördärvande klasskampen och socialismen ställer man nationen.

 

Den idén är en grundbult i fascismen, argumenterar Mats Wingborg. Det är riktigt, men att förneka klassamhället är ju ingalunda SD ensamt om att göra - det gör alla som inte vilar på en marxistisk grund. Hela den borgerliga hegemonin vilar på sanningen att klasskamp (liksom könskamp) är farligt och splittrande. Borgarna eller högersossarna lägger inte som förr i världen Nationen i vågskålen, men väl Tillväxten: klasskamp är farliga grejer, om vi inte samarbetar hotas allas vår välfärd.

Det som skiljer SD från andra är att man fixerat sig vid en enda konflikt; den om vilka som anses tillhöra nationen Sverige och vilka som inte gör det. Kampen står mellan västvärlden och islam, där västvärlden påstås ha ballat ur i sin dekadens. Huvudansvaret för det bär ”kulturmarxisterna”. (Den världsbilden delar man med många borgerliga intellektuella, företrädesvis på tidskriften Axess.)

Frågan huruvida SD kan betecknas som fascistiskt diskuteras även i antologin Sverigedemokraternas svarta bok, utan att riktigt övertyga. Definitionen är både för bred och för historiskt specifik för att enkelt kunna användas. Som bokens redaktörer skriver i förordet: ”oavsett om man kallar partiet högerpopulistiskt eller fascistiskt är rasismen central”.

Det räcker långt med att frilägga deras våldsamt bruna väg in i riksdagen, vilket Mikael Ekman och Mathias Wåg gör utmärkt väl. Nämnas bör också Mats Delands bidrag om SD:s intellektuella pionjärer.

Alla vet att SD har nynazistiska rötter, och ändå vinner man var tionde väljare. Vad säger det om oss svenskar?

 

All forskning visar att högerextremism och ekonomisk kris hänger intimt samman. SD:s europeiska broderpartier föddes med oljekrisen 1973 och har vuxit lavinartat sen krisen satte in 2008. Massarbetslöshet och försämrade livsbetingelser skapar en rädsla hos de allra flesta att också själv snart falla fritt. Frustrationen, eller rakt av hatet, riktar sig mot invandrarna, antingen de ”lever på bidrag” eller kan tänka sig att jobba för fyrtio spänn i timmen.

Men Sverige har ju klarat sig förhållandevis bra genom de senaste årens kris, och ändå växer stödet för SD. Hur hänger det ihop?

Lovisa Broström, ekonomhistoriker vid Göteborgs universitet, förklarar varför i en essä så briljant att den egentligen borde få en egen mässa. I korthet: Sverige har visserligen klarat sig bra, men man har ändå anpassat politiken som om vi också befann oss i djup ekonomisk kris: försämrade socialförsäkringar, höjd pensionsålder, färre platser på äldreboende etc. ”Det ska löna sig att arbeta” har lika mycket betytt, att det ska straffa sig att inte arbeta.

Allt fler, framför allt män, har ramlat ner i prekariatet. Det vill säga, de har korta visstidsanställningar som ofta inte kvalificerar dem för a-kassan. Och utan kollektivavtal förlorar man framtida pension.

 

Intressant nog visar Broström att SD ökar kraftigt bland nyblivna pensionärer - bland dem födda före 1938 kammar man inte hem mycket. Förklaringen är att de nybakade pensionärerna är offer för det nya pensionssystemet, vars inbyggda pensionsspärr gör att allt fler har en osäker ekonomi. SD vet vad de gör, när de i sin valfilm 2010 ställer en kvinna i hijab mot en kvinna med rullator.

Det är ju det här - åtta år av ökad osäkerhet och ökade klyftor - som gör att de regeringstrogna liberalerna aldrig kan ”ta debatten” med SD. SD har visserligen som självpåtagen röstboskap åt Reinfeldt själva orsakat många av de orättvisor som drabbar deras väljare - det är ju hela paradoxen - men det är knappast ett argument som liberaler kan använda mot dem.

De enda som kan ta välfärdsdebatten med SD är vänstern. Sossarna, som med munnen full av ludd fortfarande stirrar sig blind på medelklassen i storstäderna, får det svårare. Mona Sahlin försökte i alla fall prata om invandringens värde, och det gjorde hon bra.

Man får helt enkelt prata om det man är bra på och har trovärdighet i, som skrivkollektivet ”Inte rasist men ...” uppmuntrande uppmanar.

Vänstern kan förklara för arbetarklassen varför de förlorar på att rösta med SD. Liberalerna får sluta göra sig lustiga över att sverigedemokrater äter pizza, och i stället skärpa argumentationen kring alla människors lika värde, och att alla som bor här ska ha rätt till samma välfärd. Upplysningsliberaler kan förklara varför ett samhälle måste bygga på vetenskap och inte på mystik eller fördomar.

Alla liberala antirasister kan dock inte ta debatten - i alla fall inte om deras argument är att man är rasist om man inte vill ha fri arbetskraftsinvandring och därmed lönedumpning.

Centerpartister som Fredrick Federley - det är han som börjat veva att SD är ett ”vänsterparti” - måste fundera över sitt antirasistiska engagemang om hen 1) menar att människor från andra länder inte är värda skäliga löner och kollektivavtal, 2) tror att låglönekonkurrens kan motarbeta rasism. Nyliberalerna vill inte öppna gränserna för arbetskraftsinvandring för att de är övertygade antirasister, utan för att de är besjälade av företagarnas intressen.

 

Arbetarrörelsens uppgift måste vara att försvara både asylrätten och kollektivavtalet. Det är det minsta vi kan begära av sossarna den här valrörelsen.

Fredrik Reinfeldt har fått mycket beröm för att han visat SD kalla handen. Det har visserligen inte varit kostsamt då SD ändå självmant röstat med regeringen, men handen har ändå varit just kall. Som Mats Wingborg skriver: ”SD stöder Alliansen men Alliansen stöder inte SD”. På kommunnivå har dock inte Moderaterna ett lika vackert facit. Samarbete har inte varit vanligt, men trots allt förekommit.

Det finns inget annat parti som tappar så många väljare till SD som Moderaterna. 13 av 25 på SD:s riksdagslista 2010 hade sin bakgrund i Moderaterna.

Två valsegrar har hållit partiets stridande falanger i schack, men när Reinfeldt förlorar i höst kommer partiet kastas in i en flerårig strid mellan nyliberalerna och de värdekonservativa.

Reinfeldt är inte med i statskyrkan, han tycker bögar ska få vara bögar, han viftar inte med svenska flaggan i onödan och han petar inte på aborträtten. Han är nyliberal, helt enkelt, och i den världsbilden ingår antirasismen - men säkert också en god portion klassförakt mot SD:s landsbygdsväljare.

 

Men i Moderaterna finns också de som är ekonomiskt liberala men värdemässigt konservativa. När moderata riksdagsledamöter svarade i Valpejls undersökning, visade det sig att de låg närmast SD av alla.

Alla moderata rassar kastades inte ut efter att Uppdrag granskning hälsat på i valstugorna 2002 med dold mikrofon. De som bidat sin tid önskar nu en Cameron efter Reinfeldt. Om inte kommer de lacka rejält på Nya moderaterna och traska bort mot SD - Nya högerpartiet.

Senaste nytt
SENASTE NYTT
Om Aftonbladet