Feminist & pionjär

Camilla Hammarström om en föregångare till SCUM-manifestet

BOKRECENSIONER

Helig vrede. Formulerad på en klart porlande och logiskt förintande prosa. Sådan är Helene von Druskowitz kritik av mannen, publicerad 1905. Hon är sedan flera år inskriven på sinnessjukhuset i Amstetten och fråntagen sina rättigheter, men hennes ord fortsätter att leta sig ut i världen. Men efter Pessimistiska kardinalsatser med undertiteln Vademecum för de friaste andarna sätter förmyndaren stopp för hennes skriverier. Hon får intyga att inte låta publicera sig mer.

Skriften har kallats en föregångare till Valerie Solanas SCUM-manifest, men är mycket mer fredlig och filosofiskt anlagd. Våldet tillhör den avskyvärda mansvärlden som kvinnorna bör avskärma sig från. Druskowitz vill ha ett könssegregerat samhälle där kvinnor lever likt prästinnor i egna stadsdelar. I en av sina maximer skriver hon till kvinnorna: ”Tack vare er obestridliga skönhet, ert milda sätt och er klara själ ska ni känna er som högre naturväsen, som ett ädlare aristokratiskt släkte omgivet av en naturlig prästerlig strålglans.”

Tonen mot mannen är däremot oförsonlig. Mannen är ett missfoster, en plebej med könet löjligt hängande utanför kroppen. Han är krigshetsare och plundrare av Moder Jord. Kulturen han skapat kan inte tillskrivas något större värde, då kvinnorna inte har någon delaktighet i den. Hon skriver: ”Pessimismens tyngdpunkt ligger i åskådningen av mannen. Den enda sanna och riktiga belysningen av världen kulminerar i en förintande kritik av mannen.”

Helene von Druskowitz är den andra kvinnan i världen som avlägger doktorsexamen, trots att hon lever i en tid då de flesta universitet är stängda för kvinnor. Hon författar ett stort antal litterära och filosofiska skrifter innan sammanbrottet som för hennes till sinnessjukhuset i Amstetten.

Och hon är en av de starka kvinnor som figurerar kring Nietzsche, en av de blåstrumpor som är orsaken till hans alltmer långtgående misogyni. De möts en eftermiddag i Zürich 1884 för en promenad. Sedan utväxlas några brev. Det är det här mötet som är utgångspunkten för Peter Handbergs essä om Druskowitz vs Nietzsche, Promenad med störningar. Han ser hur bägge efter det radikaliseras i sin syn på det motsatta könet. Druskowitz kommer att öppet kritisera Nietzsche, vilket gör att hon mister flera av sina vänner och beskyddare. I Pessimistiska kardinalsatser kallar hon honom en komplett idiot.

Handberg visar hur Druskowitz och Nietzsche är speglingar av varandra på var sin sida i könskriget. Ett krig där Nietzsche med sin antikverade kvinnosyn ur ett historiskt perspektiv är förloraren. Druskowitz krav på kvinnors representation, utbildning och rättigheter visade sig ha framtiden för sig. Och kritiken av de patriarkaliska strukturerna har ju vuxit lavinartat sedan dessa blåstrumpor först organiserade sig och krävde det mest elementära självbestämmande.

Pessimistiska kardinalsatser är på en gång tragisk och heroisk. Den är ett vittnesbörd om en människa som brutits ner av ett övermäktigt motstånd och tagit sin tillflykt till en fantasivärld där självförtroendet vuxit inflatoriskt. Samtidigt ger den högmodiga tonen och den analytiska skärpan en överpersonlig stringens åt hennes skrift som är svår att värja sig mot.

Trots att Druskowitz vision av skapelsens öde är pessimistisk, anar man ett hopp om att hennes ord kan verka som väckarklocka. Om patriarkatet utövar självrannsakan kan det vara inledningen till storslagna reformer. Om stenen sätts i rullning kommer ingenting att längre vara sig likt.

FAKTA

SAKPROSA

Pessimistiska kardinalsatser

Helene von Druskowitz

Promenad med ätstörningar

Peter Handberg

Ersatz