Sextons dikter osar tydlig sex

Lidija Praizovic Den amerikanska poeten blir aldrig en förebild som ger sina läsare komplex

HON TOG SITT LIV  Anne Sexton som var erkänd som poet redan under sin livstid begick självmord 1974, 46 år gammal. Nu kommer ett urval av hennes dikter ut på svenska.
HON TOG SITT LIV Anne Sexton som var erkänd som poet redan under sin livstid begick självmord 1974, 46 år gammal. Nu kommer ett urval av hennes dikter ut på svenska.
BOKRECENSIONER

Begreppet ”bekännelsepoet” har en negativ klang och används ofta för att misskreditera kvinnliga författare. 

Begåvade och hårt arbetande kvinnor som skrivit självbiografiskt och känslomässigt intensivt har fått se sig reducerade till pillermissbrukande hysterikor och sin litteratur degraderad till pinsam självterapi.

En poet som i högsta grad förknippas med bekännelsetraditionen är amerikanska Anne Sexton (1928-1974). Historien om hur hon började skriva är känd: en deprimerad ung hemmafru och mor ser ett tv-program där det beskrivs hur en sonett komponeras, varpå hon börjar öva. När hon visar dikterna för sin terapeut uppmuntrar han henne att fortsätta, och hon anmäler sig till en kurs i kreativt skrivande.

Resten är historia.

Men som översättarna Jenny Tunedal och Niclas Nilsson lyfter fram i sitt känsliga efterord har Sextons liv och alla anekdoter om henne ofta begränsat läsningen av hennes verk.

Det ska dock sägas att Sexton redan under sin livstid var en respekterad och erkänd poet. För sin tredje diktsamling, Live or Die, fick hon 1967 Pulitzerpriset.

Men synen på henne var dubbel: ”Anne Sexton, den vackra och mentalt instabila olycksfågeln från medelklassen som ansågs skriva alltför hänsynslöst, naket och vulgärt om både föräldrar, make, älskare och barn – samtidigt som det var just detta som gjorde hennes poesi och person så lockande”, skriver Tunedal och Nilsson.

Det fantastiska förlaget Ellerströms har nu tillsammans med de lyhörda översättarna ombesörjt att ett fint urval ur Sextons diktsamlingar finns i en aktuell svensk översättning som träffande kallats Sanningen de döda vet.

Titlar som ”Middagspromenad vid sinnessjukhuset”, ”Okänd flicka på förlossningsavdelningen”, ”Aborten”, ”Menstruation vid fyrtio”, ”Hyllning till min livmoder” och ”Den ensamma onanistens ballad” talar sitt tydliga språk.

Sexton var en av de poeter som under sextiotalet radikalt tänjde gränserna för vilka kroppar och erfarenheter en dikt kunde inrymma. Hennes dikter skrivs ur kvinnliga positioner, men har universalistiska anspråk. Hon diktar om mor och dotter-relationen, om mäns brutalitet och våld i kvinnofängelset patriarkatet, om den erotiska beröringens betydelse för liv, om vistelser på mentalsjukhus och terapisessioner och en kristendom som hon tar ner på jorden och placerar tätt intill den egna kroppen och begäret.

I diktsamlingen Transformations omdiktar hon till både stil och innehåll bröderna Grimms sagor i en mer subjektiv och kvinnlig riktning. 

Här finns också en dikt som vänder sig till vännen Sylvia Plath efter dennas självmord. I Sextons dikter finns döden, självmordet och den psykiska ohälsan ständigt närvarande. Hon begick självmord vid 46 års ålder.

Och hon lever upp till klichébilden av den kvinnliga konstnären: den som slits mellan sin tids kvinnoideal och sin egen frihetstörst och intelligens. Hon som gör revolt genom att vara en ”dålig kvinna”, men vars utbrytningsförsök alltid är tragiskt insnärjda i den patriarkala struktur de försöker undkomma.

I de sena diktsamlingarna expanderar Sextons dikter både form- och innehållsmässigt. Men de blir också flummiga – på gott och ont. Till viss del handlar det om att de gestaltar psykoser. Jaget skildrar bland annat röster som hon hör i huvudet i brevdikter till sin psykoanalytiker.

Sextons dikter är alltid pulserande och bångstyriga, aldrig tråkiga. De osar av sexualitet.

Det jag älskar mest hos Sexton är att hon aldrig blir en förebild som ger sina läsare komplex och prestationsångest. Hennes dikter är jordnära och mycket mänskliga. För mig är hon en girl next door, en poetisk kompis som jag finner stor glädje, tröst och inspiration i. Trots all svärta, är dikterna livshungriga och hoppfulla. De står med båda fötterna på jorden. Sextons dikter skulle, precis som gjorts med Sonja Åkessons, passa perfekt att tonsätta musikaliskt:

”Jag missade din spädbarnstid, / prövade självmord en gång till, /…/Första april lurade du mig. Vi skrattade och det /var fint.

FAKTA

POESI

Sanningen de döda vet

Anne Sexton

Övers. Niclas Nilsson & Jenny Tunedal

Ellerströms