Guillous nya drag

Att inte vilja se – ett schackparti som inte går ihop

Jan Guillou behandlar sina romanfigurer som schackpjäser, skriver Nils Schwartz. (Bilden är ett montage) Foto: Lotte Fernvall och Thinkstock
Jan Guillou behandlar sina romanfigurer som schackpjäser, skriver Nils Schwartz. (Bilden är ett montage) Foto: Lotte Fernvall och Thinkstock
BOKRECENSIONER

Jan Guillous romangestalter är inte individer i första hand ­utan spelpjäser på ett bräde, vilkas rörelsemönster bestäms av författarens idiosynkrasier. Deras personlighetsdrag och karaktärer växer inte fram inifrån dem själva, de klistras på dem i enlighet med de uppdrag de har i det schematiska romanbygget.

Guillou behöver inte fördjupa sig i gestalternas själsliv eller relationskonflikter, han lodar de ytliga djup han behöver och pusslar ihop de konflikter han har användning för, antingen de är rimliga eller inte. Hans romaner är utdragna schackpartier där vinnarna och förlorarna är givna från början.

Den sortens berättarmetodik är naturligtvis nödvändig om man ska hinna leverera en lagom tjock bok om året. Det hindrar inte att Guillou behärskar sitt hantverk från inledningsmening till slutpunkt, inklusive vidhängande cliffhanger.

De uppenbara sprickorna i karaktärsgestaltningen spacklar han igen med väl instuderad terminologi från diverse yrkesfack. Den journalistiskt vässade eggen i hans stil bryter emellanåt igenom det täta schablonskiktet och släpper in frisk luft i den annars lätt jolmiga övre medelklassatmosfären.

Att romanfigurerna är spelpjäser utesluter inte att deras karaktärer kan vara motsägelsefulla, det är snarare en viktig del av deras funktion på spelbrädet.

I Att inte vilja se, den fjärde delen i sviten Det stora århundradet, är Guillou framme vid andra världskriget, betraktat på avstånd från svensk horisont, växlande mellan Saltsjöbaden och Kramfors. Här är Lauritz - den äldste av de tre norska fiskarbröderna Lauritzen som kommit upp sig i världen och flyttat till Sverige där de driver en framgångsrik ingenjörsfirma - den i alla avseenden dominanta huvudpersonen.

Lauritz, nu i 65-årsåldern, är en rekorderlig och plikttrogen man som behållit sin kristna tro och ännu hyser varm kärlek för sin fru Ingeborg som han i sin ungdom enleverat från den tyska adeln. Men han håller på tyskarna i kriget, liksom brodern Oscar, vars smarta afrikanska affärer har gjort hela familjen stormrik. Oscar inser dock tidigt att kriget är på väg att gå åt helvete för Tyskland, ­medan Lauritz in i det sista vägrar att svikta i sin övertygelse. Han slutar att läsa den i hans ögon förljugna svenska pressen med undantag för Dagsposten, Sveriges Nationella Förbunds tyskfinansierade tidning, som oförtrutet rapporterar om framgångar för den oövervinnerliga ariska krigsmakten.

Kan man vara en så god och präktig man som Lauritz och ändå vara så blind för det nazistiska barbari som blev alltmer uppenbart för den som hade ögon att se med? Jodå, det kan jag intyga utifrån egna familjeerfarenheter. Min farfar och hans bror, som jag från barndomen minns som jovialiska och humoristiska gamla herrar, var båda starka tyskvänner och fortsatte att läsa Dagsposten ända tills tidningen lades ner 1950. Min farfar hade utbildat sig till ingenjör i Tyskland precis som Lauritz, och hans bror blev rik på koloniala affärer precis som Oscar, fastän i Sydostasien, inte i Afrika, och hatade också han engelsmän.

Lauritz motsägelsefullhet är alltså fullt plausibel. Men problem med trovärdigheten uppstår när han ska fogas in i den övriga familjens politiska åsiktsspektrum. Lauritz änglalika läkarfru Ingeborg står till vänster, liksom hennes ungdomsväninna som nu är Oscars fru i grannvillan i Saltsjöbaden. Lauritz äldsta dotter är kurir åt den norska motståndsrörelsen, den yngre jobbar på UD. Det är egentligen bara äldste sonen Harald som håller den tyska fanan i helgd - han är SS-officer i Norge.

Det där går inte riktigt ihop. Det är som om Guillou spelar schack och flyttar både de svarta och de vita pjäserna lite som det passar honom. Han vill, vällovligt nog, skildra starka, självständiga, intellektuella kvinnor - han har numera läst på sin läxa om feminismen, precis som den om hbtq-rörelsen i svitens tredje del - men han måste begå våld på både historia och trovärdighet för att kunna maka ihop de disparata spelpjäserna på samma bräde.

Ändå fortsätter jag att läsa romansviten med viss behållning. Alldeles i slutet av Att inte vilja se kommer ett nytt gossebarn till världen i Saltsjöbaden, son till Oscars dotter och med fransk far. Han döps till Eric. Det är dags för Jan Guillous alter ego att stiga in i historien.

Jan Guillou är medarbetare i Aftonbladet. Därför recenseras Att inte vilja se av Nils Schwartz, litteraturkritiker i Expressen

FAKTA

ROMAN

Att inte vilja se

Jan Guillou

Piratförlaget

Nils Schwartz