Utsikt från DN

Tiden då kulturredaktionen på dåvarande tidnings-Sveriges flaggskepp var tongivande

Olof Lagercrantz och Sven-Erik Larsson 1960. Foto: TT
Olof Lagercrantz och Sven-Erik Larsson 1960. Foto: TT
BOKRECENSIONER
Svante Nycander. Foto: TT
Svante Nycander. Foto: TT

I Dagens Nyheter 2010 skriver Svante Nycander om tidningens kulturchef Olof Lagercrantz, som han under många år arbetade tillsammans med på det som då var Tidnings-Sveriges flaggskepp. ”Lagercrantz var civilisationskritiker och som sådan antiliberal, eftersom liberalismen bejakar och är en del av moderniteten.”

Påståendet är märkligt, eftersom alla ideologier är en del av, ja, skapades av moderniteten. Lagercrantz hör nu inte till Nycanders hjältar. Artikeln är ett försvarstal för liberalismen, han förtvivlar över att ordet också i DN har blivit ett skällsord.

Så var det inte under den tid som Nycander behandlar i sin senaste bok, Makten över åsikterna - DN under Olof Lagercrantz och Sven-Erik Larsson. Sven-Erik Larsson? Man måste nog vara presshistoriker eller DN-prenumerant sedan åtskilliga decennier för att ens minnas DN:s politiske redaktör, sedermera chefredaktör under 60- och nästan hela 70-talet.

Lagercrantz, som delade chefredaktörskapet med Larsson, var den som syntes och hördes och om det är något Nycander vänder sig mot, är det vad han ser som Lagercrantz brist på saklighet. Det finns en oförståelse för Lagercrantz ständiga referenser till skönlitteraturen; han hör mer hemma i romantiken, än i nutiden, som Larsson, och Nycander själv, får man förmoda.

Nycanders stil bär syn för sägen, saklig, noggranna källhänvisningar, knappt några metaforer och torrt så det knastrar i de liberalt infärgade analyserna av Sveriges politiska utveckling under 60- och 70-talen. (En kapitelrubrik lyder ”Sven-Erik Larsson och det galna 70-talet”.)

Läsaren får en exposé över hur svensk politik såg ut från Dagens Nyheters ledarredaktion, där kulörerna från andra politiska och mediala perspektiv endast plockas upp som ett slags reflektioner från sidan, värda att uppmärksamma blott i den mån som de påverkade vad som hände på DN.

Kultursidan, som styrdes av Lagercrantz, var på den här tiden tongivande i Sverige (något som kan överraska de som i dag läser DN), men får inte heller mycket utrymme. Boktitelns åsikter handlar om de som framfördes på ledarplats, i någon mån om ägarfamiljen Bonniers om hur DN sköttes, men i princip aldrig om de som rymdes på kultursidan.

Nycanders misstänksamhet mot skönlitteratur och huma­niora svär inte bara mot den ­liberala tradition han vill höra till, utan liknar 1600-talets uppdelning mellan dikt och verklighet, en uppdelning där förespråkarna för det sakliga språket (som Thomas Hobbes, den starka statsmaktens försvarare) ville att vartenda ord skulle beteckna en, och endast en sak.

Att Bonniers lade sig i, hade svårigheter med att styra tidningens åsiktsbildning under Lagercrantz, det är knappast någon nyhet. Nycander påtalar visserligen att det inom familjen fanns olika åsikter, men någon kritik eller ens analys av ägarinflytandet som sådant förekommer inte. Trots att även pressfriheten tillhör den modernitet som Nycander menar att liberalismen står för.

FAKTA

PRESS-HISTORIA

Makten över åsikterna

DN under Olof Lagercrantz och Sven-Erik Larsson

Svante Nycander

Atlantis