Bruno K Öijer tillbaka i leken

Petter Lindgren: Nya diktsamlingen ett mirakulöst bildspråk

Bruno K Öijer (född 1951) diktar om tv-eken och träd som visslar på tjejer i nya starka diktsamlingen ”Och natten viskade Annabel Lee”.  Foto: Maya Eizin Öijer
Bruno K Öijer (född 1951) diktar om tv-eken och träd som visslar på tjejer i nya starka diktsamlingen ”Och natten viskade Annabel Lee”.  Foto: Maya Eizin Öijer
BOKRECENSIONER

Det är alltid med visst darr på handen som jag öppnar en ny bok av Bruno K Öijer.

Det händer ju inte så ofta. Fyra diktsamlingar har det blivit sedan återkomsten 1990 med Medan giftet verkar, en fantastisk diktsamling som jag utan att tveka rankar som en av mina mest omtumlande diktupplevelser någonsin.

Mycket av det som jag då gick i gång på, enkelheten, det lika stränga som ömsinta tilltalet, skönheten och kraften i bildspråket, har levt kvar och utvecklats i de senare böckerna.

Leken har blandats och kuperats några gånger, men rekvisitan känns igen.

Ta bara de flitigt förekommande träden, ett motiv som hos Öijer ofta har fått illustrera förödelse. De sågas ner, stympas, men tycks samtidigt erbjuda tröst eller försoning, kanske i kraft av sin ålder eller förmodat djupare kontakt med himlen och jorden: ”dom väldiga dammiga ekarna sköljer / över huset sköljer över rummen / sköljer över ditt fotografi längst in / bevarar dig minns dig” (Medan giftet verkar).

Också i Och natten viskade Annabel Lee, döpt efter en av Edgar Allan Poes kvinnogestalter, dyker träden upp. Som här, i en dikt erinrande om den så kallade tv-eken som Stockholm stads trafikkontor högg ned i november 2011, under polisbeskydd : ”dom kom som tjuvar i natten / och fällde den sjuhundraåriga eken // i nästa liv / ska dom hängas i samma träd”.

På annat håll i boken står ett träd och visslar med alla sina löv efter en snygg tjej, vilket får belysa det faktum att Öijer numera vågar vara lite fånig ibland. Ett blekt leende har förstås alltid funnits där i hans texter, även i de mörkaste, men då ett leende av mer hantverksmässig natur.

Också en diktare är ju en sorts demiurg, om än i det lilla.

Det som mest sticker ut i boken är dikten Vidöppet sår, återkallande en räcka barndomsminnen. Här letar en radio ”efter utlandet i mörkret”, med ”en liten grön låga i sitt bröst”, tioöringarna trillar mellan plankorna i telefonkioskens golv och ”en natt på landet / är det sommar men ändå kallt / vi väcks och går ut / ser kometregnet falla bakom stugan / och så tätt och så nära / att du måste springa fram och leta i gräset.”

Uppräkningen av scener är anspråkslös, tonfallet en smula nymornat, nästan blygt, och jag tänker mig att dikten kan innehålla ett och annat diktsplitter från författarens tidigaste försök. Kanske får vi se mer av den sorten i nästa bok.

Vid sidan av de föregående böckerna framstår Och natten viskade Annabel Lee över huvudtaget som mer lekfull, disträ och sökande. Det gör den inte sämre, och antalet mirakulösa bildlösningar är minst lika stort som i tidigare verk.

Särskilt fäster jag mig vid dikten om den misslyckade och försupne gamle tjurfäktaren, vacklande mellan krogborden och svamlande om hur han i sin ungdom velat slåss mot världens fattigdom, ”mot ett hav av fattigdom”.

En natt river han med sig en bordsduk, röd lämpligt nog, och rusar ned till stranden:

”nu var han den gamle tjurfäktaren igen / rätade på ryggen / och vände sig ut mot havet / hetsade vågorna med sitt röda skynke / och det svarta havet rullade undan / tog sats igen / sänkte sina vitskummande horn / och vällde fram / rusade mot honom”.

FAKTA

POESI

Och natten viskade Annabel Lee

Bruno K Öijer

Wahlström & Widstrand