Plakat politik

Valaffischerna var bättre förr

1 av 5
Allmänna valmansförbundet 1928.
BOKRECENSIONER

I valets slutspurt har en debatt rasat (ja, vad ska man kalla det när några twittrar, någon bloggar och enstaka nyhetsartiklar skrivits?) om huruvida det är moraliskt förkastligt att vandalisera valaffischer eller inte.

Dagens Nyheters Fredrik Strage har betygsatt det bästa klottret på årets politiska plakat (Hitlermustascher, djävulshorn, penisar). Fi har kuppat sina motståndares affischer genom att klistra på dem rosa glasögon, men framförallt har många plakat helt enkelt rivits ner och förstörts, vilket uppmärksammats bland annat av Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg som tycker det är ett ondskefullt angrepp på demokratins fotfolk – affischklistrarna.

Själva vandaliserandet är ju inget nytt påfund. Redan de gamla grekerna ritade Hitlermustascher på sina valaffischer.  Men det är fascinerande att se vilka reaktioner en bild på Jan Björklund fortfarande kan väcka. Den som trodde att det offentliga rummet numera består av skärmen på vår smartphones får nog tänka om. Politikens ikonoklaster tillskriver i alla fall fortfarande affischerna stor betydelse. Man ser ju sällan samma sorts attacker på en korkad kampanj från Vingresor.

Göteborgsforskarna Nicklas Håkansson, Bengt Johansson och Orla Vigsø har nu inventerat den svenska politiska affischens historia i ett prydligt fyrfärgsverk – Politik i det offentliga rummet. Från 20-talets hårda strider runt arbetarrörelsen då en plog fortfarande symboliserade ”arbete” över 50-talets framtidsbyggande och 90-talets ironi.

Det är en grundlig inventering. Men också en missad chans. Jag hade velat veta mer om den politiska påverkansindustrins historia. Vilka var mellankrigs­tidens pr-makare? När skaffade sig partierna kommunikationsavdelningar? Studerade de politiska tjänstemännen propagandateori? Vad hette tecknarna?

Men boken väljer att tryggt uttolka budskapen och symbolerna partierna klär sin politik i. Vilket i och för sig är intressant. Bengt Johansson, som är professor i journalistik bloggar även om politiska affischer och nyligen släppte han en bok om den politiska annonsens historia tillsammans med Tomas Odén.

Och författarna har grävt fram guld i arken. Roligast är så klart när de politiska strategerna tänkt alldeles för mycket och landar i fullkomligt obegripliga budskap. Miljöpartiets ”Jävla invandrare sa han och åt en kebab”, Centerpartiets ”Lennart tänker inte sitta och titta på” och Vänsterpartiets ”Leva – Överleva” är alla minnesvärda. Men här återfinns också rena mästerverk som Bengt Westerbergs ”Det ska vara förbjudet att knarka”.

Variationerna är små. Få saker är nya under solen, varken skrämselpropaganda, negativa kampanjer, personfokus eller livsstilsflörtande. Man kan däremot konstatera att samtidens spetsigaste formgivare inte längre anlitas av de politiska partierna. Den trendkänslighet som präglade 30-talets art deco eller 70-talets socialrealism finns inte kvar. Idag verkar samtliga valkampanjer göras av någon snubbe som gick på Berghs i början på 90-talet.

Kanske är det en effekt av att politiken samlats på mitten. Ingen vill längre sticka ut. Kommunikationen baseras på minsta gemensamma nämnare – partledaren.

Troligen därför är årets valkampanj den mest partiledarfokuserade någonsin. Ordförandena har i alla fall turnerat runt mellan debattprogram och utfrågningar dygnet runt de senaste veckorna. Stefan Löfven släpper en film där han likt en amerikansk presidentkandidat går till val på sin livshistoria. Annie Lööf poserar bredvid texten ”Jag vill ha…” Björklund ler sitt njuggaste leende. Sjöstedt lutar sig mot en tuff tegelmur.

Förutom Moderaterna, vars slogans ”Bye, bye”, ”Ajöken” och ”R.I.P.” gett uttrycket negative campaigning en helt ny innebörd är det ansikten på nästan alla affischer. Samma ansikten.

Det förklarar ett och annat.

Troligen är inte de politiska vandalerna rasande antidemokrater som vill förstöra politikernas fula trynen utan arbetslösa grafiska formgivare som helt enkelt fått nog av den totala fantasilösheten.

Jag förstår dem.

I affischfrågan röstar jag i alla fall konservativt.

Det var bättre förr.

FAKTA

PROPAGANDA

Politik i det offentliga rummet –

svenska valaffischer 1911–2010

Nicklas Håkansson, Bengt ­Johansson, Orla Vigsø

Carlsson bokförlag