Bravinger kunde ha kokat minst en kanin

Lögner och psykfall engagerar inte tillräckligt

BOKRECENSIONER

Egentligen vill jag inte ens behöva skriva namnen Bengt och Mariette i en ­recension, men här sitter jag nu med Håkan Bravingers roman Innan vi faller. Så jag måste.

Två representanter för den vita svenska medelålders medelklassen i huvudrollerna. Vad göra?

Men låt mig inte vara odelat orättvis: det är en exakthet i själva anslaget. En omedelbar intensitet som gör sig gällande från första meningen, och som handlar om alla dramers moder: kris.

Ett medelålders par som genom vardagens tyranni glidit ifrån varandra, exakt hur vet de nog inte riktigt själva, men nu är krisen ett faktum.

Bengt ska resa på konferens till Sydafrika och bli borta i en vecka. Mariette låtsas sova när han åker. Från och med nu måste ­något hända, något måste förändras.

Och något har naturligtvis redan hänt: berättelsen, som utspelar sig under en knapp vecka, nystar sig också tillbaka i tiden, till avgörande händelser. Svek, lögner och så vidare.

Ett tag tänker jag att det här är ytterligare en skildring av den krisande manligheten. Gäsp. Och den krisande kvinnligheten, ja, har den ens ett namn i konsten annat än hysteri? Jo, självutplåning, förstås. Suck. Upplägget alltså: en vek man och en hustru som förhandlat bort sig själv, ett barn, ett krackelerande äktenskap. Snark.

Har vi hört den förut? Jo, i många variationer, varför inte Bengt Ohlssons lågintensiva Swing från i vintras.

Så, vad har då intresserat författaren Håkan Bravinger att med lugn precision skriva detta familjedrama? För inte kan det bara vara den banala fras som går igen flera gånger i romanen: ”Jag vill ju bara kunna älska någon”? Viljan till närhet. Låt oss i så fall blicka bortom det banala: kan det snarare handla om vad denna längtan kan driva människor till?

Fast Bravinger ärintresserad av det banala. Eller för att tala med Mariette, för ” floskler som visar sig vara sanningar”. Men han gör det med ett viktigt tillägg som skulle kunna sammanfattas av den ”doft av bränd elektricitet” som svävar genom hela romanen, och som karaktärerna erfar då och då. Det är ett förebud, en ond aning som lurar i bakgrunden.

Och framför allt har jag ännu inte nämnt dramats joker, en sorts Glenn Close i Farlig förbindelse-­karaktär vid namn Christian Leander som byter plats med Bengt på flyget - och som av en ingivelse bestämmer sig för att när de mellanlandar, vända hem till Stockholm igen och byta plats med honom på riktigt. Ta sig in i hans hem, hans ­familj, hans liv. Få en vardag som han själv saknar.

Att ta någon annans plats - att få ­någon annans liv och öde - är ett ­genomgående tema.

Med Leander förvandlas alltså det ­hela till ett rätt hårresande psykologiskt drama.

Det realistiska relationsdramat gör mig dock inte tillräckligt engagerad och thrillermotivet är ­ändå inte riktigt drivet till sin spets.

Kunde inte Leander ha kokat några kaniner?

FAKTA

ROMAN

Innan vi faller

Håkan Bravinger

Wahlström & Widstrand