Baudelaire en gigant och en fjant

En klassiker som passerat sitt bäst före-datum

trist modernist  Charles Baudelaire (1821–1867) brukar kallas den lyriska modernismens stamfader. Han fälldes för osedlighet för flera av dikterna i sitt viktigaste verk, ”Det ondas blommor”, som nu kommer i svensk nyutgåva. ”Tråkig och oinspirerande”, skriver Lidija Praizovic.
trist modernist Charles Baudelaire (1821–1867) brukar kallas den lyriska modernismens stamfader. Han fälldes för osedlighet för flera av dikterna i sitt viktigaste verk, ”Det ondas blommor”, som nu kommer i svensk nyutgåva. ”Tråkig och oinspirerande”, skriver Lidija Praizovic.
BOKRECENSIONER

För att en bok ska kunna försvara sin plats som klassiker krävs, enligt hermeneutikern Hans-Georg Gadamer, att den kan aktualiseras över tid och tala till varje generation i dess samtid.

Charles Baudelaire räknas som modernismens portalfigur, och hans diktsamling Det ondas blommor (1857) ses som en milstolpe i den västerländska kanon. Den har haft ett oöverskådligt inflytande på generationer av diktare.

Men tiderna förändras, och det jag nu tänker på när jag läser om hans bok är att den har slutat tala till min generation och vår samtid. Baudelaire är inskränkt och intetsägande, absolut inte (som han själv tror) subversiv och farlig.

Baudelaire älskar att frossa i en extremt borglig och överklassig interiör: ”Bland laméer och möbler av yppig lyx, / parfymflaskor av kristall, / tavlor, pjäser i marmor och brons / och dräkter i praktfullt fall”. Ändå är allt på jorden bara skit och Baudelaire jättedeppig. Han står inte ut med det svåra, såriga och gråa som livet för med sig. Fegt vill han fly i väg, förlora sig i skönheten, berusa sig. Han vill ständigt vara i en verklighetsfrånvänd extas uppe i det blå, ytterst för att dikta. Baudelaire är alltid först och främst Konstnär, inte människa.

Den västerländska kanon är proppfull av lidande manliga narcissister, och Baudelaire hör till de mer outhärdligt självömkande. Han esteticerar empatilöst allt och alla, inte minst grupper som är i underläge gentemot honom. Hans relation till världen och människorna är totalt oetisk.

För det som bjuder bot mot ledan (eller ”spleen” som det på franska kallas) är droger, vin, kvinnor och fantasier om fjärran länder. När en läser Baudelaire ser en de fasansfulla mekanismerna bakom europeisk kolonialism och imperialism: ”Där var det mina år förflöt i stilla vällustrus / mitt i en värld av azurblått och havsvågor och ljus; / ljuv doft spred nakna slavar, vars uppgift var att fläkta / och friska upp min panna skönt med palmers mjuka blad.”

Ännu mer upptagen är han vid kvinnor, som han är oförmögen att se på annat sätt än som horor och musor, till för att sexualiseras och mjölkas på rus. Dessa föraktar han på klassiskt misogynt sätt samtidigt som han behöver dem för att förlösas i det perfekta poetiska tillståndet: ”Min hjärna söker rus, vill drunkna och försvinna /…/ fruktbara lättja, lov och frihet från bekymmer, / en rytm varav jag vaggas milt som av en kvinna!”

I dikter som Lesbos och Förtappade kvinnor fortsätter han sin exotisering av kvinnlig sexualitet, och gör sig till språkrör för lesbiska: ”Av alla valde Lesbos mig att er besjunga, / jungfrur i knoppningstid, och er fördolda skatt / av mörk mystär”. I den hora/madonna-dikotomi som Baudelaire upprätthåller hamnar lesbiska på madonnasidan. Men de kommer inte undan för det. I den sistnämnda diktens avslutande strof fördöms de med Guds röst och skickas till helvetet.  

Min aversion mot Baudelaire förstärks ytterligare när jag i slutet av boken läser några biografiska data om honom: Baudelaire var en vit västerländsk heterosexuell man från den övre medelklassen. Från sin far hade han ärvt ett stort arv (som han dock genast förslösade genom att leva bohemdandyliv i Paris), och hans mamma plockade upp honom och inkvarterade honom på privatsjukhus så fort han föll. 

Diktsamlingen som helhet är tråkig och oinspirerande. Enda dikterna jag tycker är spännande är i slutet när han insett att hans leda inte kommer botas av att jaga chimärer hos kvinnor och de andra och han vänder sig till satanismen och döden. Dittills har hans katolicism varit mjäkig; han har konstant syndat och konstant fördömt sig själv. Men i sviten Revolt hädar han skamlöst Gud som beskrivs som orättvis, hård och ond. I dikten Litania till Satan utropar han Satan till Gud, eftersom denne bättre förstår människans mörka och trasiga sidor. Satan står i sanning på de mest utsattas sida, beskyddar dem som samhället och allmänheten stött ut. För första gången blir hans dikter kittlande, men då är diktsamlingen också slut.

FAKTA

POESI

Det ondas blommor

Charles Baudelaire

I tolkning av Ingvar Björkeson

Natur & Kultur