Svensken bakom bussjätten i USA

Skapade legendariska Greyhound

1 av 2
Greyhound-reklam lockar med resor för fickpengar i superbussar.
BOKRECENSIONER
Utvandraren Eric Wickman (1887–1954) – en entreprenör av Kamprad-klass som blev förmögen på Greyhoundbussar.
Utvandraren Eric Wickman (1887–1954) – en entreprenör av Kamprad-klass som blev förmögen på Greyhoundbussar.

Boken heter alltså Busskungen och handlar om Martis Jerk från Våmhus i Dalarna som utvandrar till Amerika 1905, arton år gammal, hankar sig fram som skogs- och gruvarbetare, sparar och gnetar, byter namn till Eric Wickman och lägger grunden till det bussföretag som ska komma att heta Greyhound och bli ett av världens tre mest kända varumärken (när det går som bäst är det bara Coca-Cola och Kodak som ligger före).

Journalisten Kristin Lundell har fått höra historier om Busskungen sen hon var liten, om hur hennes mamma i början av femtiotalet ska ha fått en femtiolapp för att ha öppnat grinden för Wickmans bil.

Tillsammans med fotografen Karin Grip har hon rest från kust till kust, och hennes iakttagelser från det här numera rejält sunkiga samfärdsmedlet tillhör bokens höjdpunkter.

Med några få meningar kan hon blixtra fram människo­öden som dröjer sig kvar i minnet. I Chicago noterar hon att många av hennes medresenärer är ymnigt tatuerade män som förvarar sina ägodelar i svarta sopsäckar, och att de flesta förmodligen nyss muckat från fängelset som ligger en kvarts promenad från stationen … men på något sätt känns det lite tryggt. De som just avtjänat sina straff verkar inte det minsta sugna på att hamna i trubbel som skulle kunna skicka tillbaka dem innanför murarna. Männen med de svarta påsarna håller sig för sig själva. De är inte intresserade av ögonkontakt eller småprat. Vi vill alla komma ifrån Greyhoundstationen men deras anledning är inte bara att det är tråkigt att vänta. Lundell har ett gudabenådat öga för detaljer, och hon är en berättare med stor integritet. Hon har inget behov av att visa sig smart. Därför kan hon skriva meningar som: ”På taket till en övergiven karatelokal vajar en solblekt amerikansk flagga som slitits sönder av väder och vind. For sale by owner står det på vissa hus. Det är för att skilja dem från husen som säljs av banken. På en del ställen står möbler och hela bohag utställda på gräsmattan. En gång i tiden – när Greyhoundbussarna började köra dessa sträckor – fanns det ett myller av liv i dessa städer. Nu finns det nästan ingenting kvar. Knappt en människa syns till när vi åker förbi. Vart har de tagit vägen?”

Så skapar man närvaro.

Det här gör att man överser med inledningskapitlens sliranden mellan preteritum och historisk presens, och enstaka apfula meningar som en vaken redaktör borde ha kunnat varna henne för (”Att jobba med det hårda, farliga och dessutom dåligt betalda arbetet i gruvorna var inget som lockade amerikaner att slå sig ner i dessa avlägsna trakter” – gör om, för helvete).

Berättelsen om själva Busskungen börjar också lovande. Lundell är frikostig med att saxa in Amerikabrev från den unge Eric Wickman, och det är ett lyckat grepp. Ordknappt och osentimentalt målar han upp en stenhård vilda västern-tillvaro där han ser sina kompisar kröka bort hela vinterns förtjänst under en sluddrig natt på saloonen.

När jag läser hans andtrutna, illa stavade brev till sina föräldrar, med nyckfullt inprickade skiljetecken, tycker jag att det finns något egendomligt välbekant över stilen, och till slut inser jag vad det påminner om: chattlingot hos dagens tonåringar. Det är bara emojisarna som saknas. Och då hisnar det till i maggropen.

Men efter hand sjunker läshumöret. Wickman bygger upp sitt företag, lotsar det genom två världskrig och en depression, miljonerna rullar in, bussarna rullar ut, Wickman skickar hem pengar till släkten och bekostar restaureringen av Våmhus kyrka.

Och i allt väsentligt är det fortfarande bara en berättelse av många om en bondlurk som åkte över till Amerika och lyckades. Det är en dramaturgi som vi kan bättre än Hallands floder. Men personen Eric Wickman blir alltmer anonym. Okej, han var kyrklig och röstade på republikanerna, och det antyds att han drack för mycket och att det skar sig mellan honom och en av sönerna. Men han bleknar bort som en rökslinga ur sin egen berättelse. När han dör i sviterna efter en hjärtattack på sidan 160 grips jag nästan av panik. För det är drygt hundra sidor kvar av boken. Ungefär en tredjedel. Hur ska författaren knyta ihop det här?

Det gör hon inte.

Boken dör med Eric Wickman.

Resten är en tragglig vandring genom decennierna fram till våra dagar. Wickmans skapelse står på fallrepet, ombildas och får nya ägare, i all oändlighet, man vänder sida med en sjunkande känsla och tycker att boken alltmer börjar kännas som den sortens pliktskyldiga jubileumsskrifter som skickas ut till aktieägarna när något bolag fyller jämnt.

Jag kan riktigt höra hur den här boken säljs in på Bokia-konferenserna med tugg om hur företaget fångar in hela 1900-talshistorien, från de glada amatörerna som skjutsar hem gruvarbetare i praktiskt taget väglöst land mot några cents betalning, fram till dagens onlinebokningar och lystna sneglingar mot Mexikos billösa fattiglappar.

Men när Wickman ligger sex fot under och skjuter upp prästkragarna blir det alltmer uppenbart att företag inte är särskilt intressanta. Kristin Lundell är hur som helst inte kvinnan att gå i land med en sån uppgift – och det menar jag som en komplimang. Jag kunde inte bry mig mindre om Greyhounds rättsprocesser och reklamkampanjer och vinstmarginaler på 70-, 80- och 90-talen. Jag hade hellre läst om vad som hände med Wickmans barn och barnbarn.

Hur lever de i dag? Lever de rikisliv på arvet från Martis Jerks vedermödor, sitter de och glanar ut över sina ägor medan löven singlar ner över swimmingpoolen och Occupy Wall Streets hipsterskägg står utanför grindarna och morrar över klyftor och orättvisor?

Jag tvivlar inte på att Busskungen är en bok som Kristin Lundell länge drömt om att få skriva. Resultatet blev inte helt lyckat. Sånt händer den bästa. Jag är övertygad om att hon kommer tillbaka med nya drömprojekt, och jag ser ivrigt fram emot dem. Jag önskar henne skrivro, feta stipendier och duktiga redaktörer.

Kristin Lundell är medarbetare i Aftonbladet. Därför recenseras boken av Bengt Ohlsson, författare och medarbetare i Dagens Nyheter.

FAKTA

BIOGRAFI

Busskungen – svensken som grundade Greyhound

Kristin Lundell

Norstedts

Bengt Ohlsson