Poesin står bara i vägen

Margaret Atwoods nya bok munter, ironiserande och allvarlig

BOKRECENSIONER

Margaret Atwood debuterade som poet men har sedan dess skrivit romaner, kritik, essäer, science fiction, och mycket mer. Förlaget Ellerströms försäkrar att Atwood aldrig ”betraktat diktskrivandet som något underordnat eller tillfälligt”, och Dörren, hennes senaste diktsamling från 2007, behandlar ofta rörelsen tillbaka mot poesin.

Ändå tänker jag ofta att detta inte är poesi, eller inte borde vara det. I dikterna går en tanke alltid att följa som skulle göra sig bättre i annan form. Det poetiska språket kommer bara i vägen. Dikterna vill förklara och samtidigt vara vackra. Men poesin som sådan är inte tillräckligt suggestiv (vacker) för att utmana, och ärendet är ofta grovt förenklat.

I Fjäril, om en far, står att:

”En dag såg han en halvdränkt stock tungt / flyta nedströms, / och på den satt en fjäril, blå som ett ögonpar. / Detta var det ögonblick (hörde jag senare) / som fick honom att ge sig av i tangentens riktning”

Om bilden ska bli intressant måste fjärilen få vara något mer än bara vacker fjäril. Och när det uppenbarligen handlar om pappans resa från fattigdom till ett akademiskt liv, så vill jag gärna höra den historien, men den berättas inte.

Stämningen är munter, halvt ironiserande och halvt allvarlig. Det är som att sitta bredvid en person som kastar ur sig ett påstående för att småleende invänta din reaktion. En sådan diktsamling är förvisso ovanlig att läsa, och kanske sker en kulturkrock när modern, svensk poesi är ens närmsta måttstock.

Här behandlas åldrande, djur och natur, engagemang för nyheterna i världen. Dikterna är korta, på fri vers, men inte utan tanke på form. Och så var det alltså det där med skrivandet, poetens undangömda roll, som Atwood är störande fixerad vid. Poeterna uppmålas som schabloner i ”svarta tröjor”. Ingen uppskattar dem, men likväl måste de nära sitt kall. I dikten ”Poeterna håller ut” lyckas Atwood med konststycket att förlöjliga både poeter och läsare:

”De bara hoppar och kraxar / och kastar sig mot luften / som om de satt i burar, / och drar en trött gammal vits.”

Det gäller poeterna. Läsarna vill bara bli uppmuntrade med lite goa dikter. Att återvända till poesin skildras i Dörren som en högspänningsledning: ”Du kan lika gärna sticka en gaffel i vägguttaget”. Den romantiserade bilden skulle gärna få vara sann, men det jag faktiskt matas med är långa metaforer som baseras på klyschor. I stället för en storartad comeback (senaste samlingen kom 1998) är det mer som Ulf Lundells årliga spelning på Öland.

Men vänta nu, vem är jag att såga en erfaren, erkänd, Booker Prize-vinnare? Margret Atwood vet vad hon vill göra och gör det. Så är det, och samtidigt: En bok är en bok är en bok. And that’s the beatuy of it.

FAKTA

POESI

Dörren

Margaret Atwood

Övers. Jonas Ellerström och Elisabeth Mansén

Ellerströms