Rånarna som såg rött

Blekingegadeligan ville befria tredje världen – med bankkupper

Blekingegadeligan var en grupp vänsterextremister som genomförde diverse spektakulära rån i Köpenhamn under 70- och 80-talen. Pengarna från rånen gick bland annat till organisationen PFLP - Folkfronten för Palestinas befrielse. Bilden ur tv-serien "Blekingegade".
Blekingegadeligan var en grupp vänsterextremister som genomförde diverse spektakulära rån i Köpenhamn under 70- och 80-talen. Pengarna från rånen gick bland annat till organisationen PFLP - Folkfronten för Palestinas befrielse. Bilden ur tv-serien "Blekingegade".
BOKRECENSIONER

För den som har det minsta lilla vänsteraktivistiska ben i kroppen är det svårt att inte fascineras av danska Blekingegadeligan. I tjugo år rånade de banker och gjorde checkbedrägerier och skänkte pengarna till befrielserörelser i det som brukade kallas tredje världen.

Till skillnad från 70-talets terroristgrupperingar, som tyska RAF, gjorde de sig inga som helst illusioner om att deras handlingar skulle kunna väcka en revolutionär eller åtminstone kapitalismkritisk potential i Danmark. De ville inte utmana staten. Därför var de inte intresserade av uppmärksamhet och sände aldrig ut några kommunikéer.

Rånen hade inga drag av politisk demonstration, vilket också är skälet till att ligan inte kunde dömas för terroristbrott. De begicks enbart till stöd för de rörelser som medlemmarna i gruppen ansåg var de enda som kunde utmana den globala kapitalismen. Uthålligt och disciplinerat arbetade de i det tysta för ett politiskt mål som skulle kunna ligga långt fram i tiden.

Vad som inte går att komma ifrån är att de traumatiserade bankpersonal och andra som kom i vägen. Vid det sista rånet, 1988, gick det riktigt snett. Någon i gruppen – vem har aldrig klarlagts och ingen har dömts för dådet – avlossade en hagelbössa och en rikoschett träffade och dödade en ung polisaspirant. Beväpnar man sig inträffar sådana tragedier förr eller senare.

I Rån för revolutionen beklagar de två före detta medlemmarna Torkil Lauesen och Jan Weimann detta, men grunderna i sin politiska övertygelse backar de inte ifrån. Blekingegadeligan eller Blekingegadegruppen, som bokens redaktör och författare Gabriel Kuhn kallar den, fick det namnet först efter att medlemmarna hade åkt fast.

Själva definierade de sig som Manifest – kommunistisk arbejdsgruppe, som hade omkring femton medlemmar. Gruppen var en utbrytning ur maoistiska Kommunistisk Arbejdkreds vars ledare Gotfred Appel på 60-talet utarbetade den så kallade snyltarstatsteorin.

Enligt den var arbetarna i den rika västvärlden inte längre någon revolutionär kraft eftersom de hade vunnit sådant välstånd på kapitalismen. När deras arbetsgivare skördade profit av imperialistisk utsugning av Afrika, Latinamerika och Asien så gynnades också de. De var ”den mutade arbetarklassen” och på den kunde man inte hoppas. Det var ur detta som gruppen drog slutsatsen att man skulle stödja tredje världens radikala rörelser. 

Närmast relation hade de till PFLP, och fortfarande är Palestina viktigt för Lauesen och Weimann. Deras samhällsintresse brinner än, många år efter rånen och fängelsestraffen.

Hela boken syftar, kan man säga, till att de ska få träda fram på egna villkor. Blekingegadeligan blev sedan den avslöjades en mindre medieindustri i Danmark. Av de böcker som skrivits gjorde Peter Øvig Knudsens ambitiösa tvåbandsverk Blekingegadeligan (på svenska på Karneval förlag) stor succé, och det har gjorts både spelfilmsserie och en dokumentär.

2009 blev det för mycket för Lauesen, Weimann och den nu bortgångne Niels Jörgensen, och de kritiserade flera punkter hos Øvig Knudsen i en lång text i en dansk tidskrift. Denna finns nu på svenska i Rån för revolutionen, tillsammans med texter som medlemmar i gruppen publicerade på 60-, 70- och 80-talen.

Här finns också en ny, längre intervju som Kuhn gjort med Lauesen och Weimann, och sammantaget ger alltihop en god bild av Blekingegadeligans bakgrund och ideologiska motivation.

Ligan hade sina rötter i maoistiska Kommunistsik Arbejdkreds.
Ligan hade sina rötter i maoistiska Kommunistsik Arbejdkreds.

Kuhn bryr sig inte om att resonera kring politiska metoder eller att ställa de gamla bankrånarna till svars. I gengäld är boken spännande för den som är intresserad av vänsteraktivism och -teori. Mest intressant är intervjun där Lauesen och Weimann är både vältaliga och öppenhjärtiga. Som unga var de elitister, medger de utan omsvep, det var självklart att kalla andra från vänstern idioter och förrädare.

Efterhand modifieras deras synsätt. De influeras av världssystemteoretiker som Immanuel Wallerstein och Samir Amin som jag själv läste på universitetet på 90-talet. Och jodå, de tycker att Michael Hardt och Antonio Negri är ”inspirerande” också. I dag skulle de platsa i den globala rättviserörelsen.

De har alltid sett sig som antinationalister, och protesterade till exempel inte när Danmark blev medlem i EU:s föregångare EG 1972. Ur det perspektivet blir det begripligt att de inte slentrianmässigt vill klumpas ihop med ”70-talsvänstern”.

När jag läser inser jag hur mycket jag, i dessa tider av nationskramande både till höger och vänster, saknar en visionär internationalism. Kanske gör Gabriel Kuhn det också, för en bit in i intervjun börjar han som en annan lärjunge fråga de gamla aktivisterna var de ser en positiv utveckling i världen och vad vi kan göra.

Hans profeter har förstås inga klara svar, men de är inte alls så svartsynta som stora delar av vänstern framstår just nu. Och frågorna är viktiga att ställa till sig själv och andra. Också när mycket, som nu, känns ganska hopplöst.

FAKTA

HISTORIA

Rån för revolutionen. Blekingegadegruppen inifrån

Gabriel Kuhn (red.)

Koloni/Verbal