Så blir vi blåsta av eliten

The Establishment avslöjar korruptionen mellan makten, medierna och kapitalet

maktpakt  Rebekah Brooks, chefen för nu nedlagda Murdoch-tidningen News International, minglar med Tony Blair 2004. Blair blev gudfader till Rupert Murdochs barnbarn och Murdochpressen spred entusiastiskt Labourregeringens förfalskade rapporter om massförstörelsevapen under Irakkriget. Till vänster The Sun ger Blair avgörande stöd i valet 1997. Foto: AP
maktpakt Rebekah Brooks, chefen för nu nedlagda Murdoch-tidningen News International, minglar med Tony Blair 2004. Blair blev gudfader till Rupert Murdochs barnbarn och Murdochpressen spred entusiastiskt Labourregeringens förfalskade rapporter om massförstörelsevapen under Irakkriget. Till vänster The Sun ger Blair avgörande stöd i valet 1997. Foto: AP
BOKRECENSIONER
Owen Jones, författare och kolumnist
Owen Jones, författare och kolumnist

Owen Jones har blivit något av ett medialt fenomen i Storbritannien. En sorts docksöt blandning av Daniel Suhonen och Andres Lokko med förmågan att sakligt och fullkomligt mosa sina politiska motståndare i tv-debatter som gärna blir virala.

Jag vet att det är lite svårt att föreställa sig. Men försök.

Han är hur som helst en strålande skribent som använder sin egen position till att avslöja det politiska etablissemanget inifrån. Dessutom har han begåvats med en förståelse för populärkultur – det som gjorde Storbritannien till arbetarklassens kulturella stormakt under 1900-talet.

Jones kan vältaligt försvara komikern Russell Brand i samma andetag som han argumenterar för att reformera finansmarknaden.

Hans första och hyllade bok Chavs – the demonization of the working class utgick från skällsordet ”Chavs” som klistras på den brittiska underklassen av ett samhälle som hyser ett helt oresonligt hat mot sina förlorare.

I denna hans andra bok vänder han i stället blicken åt andra hållet – mot de tätt sammanknutna kotterier som enligt honom utgör det brittiska etablissemanget – The Establishment.

Ett ord han får vrida och vända på några gånger för att han själv ska lyckas behålla sin outsiderposition. Visserligen är han uppväxt i ett radikalt arbetarhem men har utbildats vid Oxford, jobbat för Labours vänsterflank och har numera en väletablerad plats i den brittiska offentligheten som kolumnist i The Guardian.

Sa jag Daniel Suhonen? Nåja.

Med sin svenske kollega delar han i alla fall tron på tankesmedjornas makt. Det kan tyckas vara en slentrianmässig hållning för en politisk människa att tro att världen endast kan förändras genom en tankesmedjerapport i taget. Att varje revolution startar med ett frukostseminarium. Men när Jones borrar ner sig i den nyliberala konsensus som råder i den brittiska samhällseliten – oavsett partifärg – lyckas han göra en viktig poäng om tankesmedjornas roll.

I sin kartläggning av hur även Labour kom att övertygas om thatcherismens läror beskriver han nyliberalismens idéhistoria. Hur den växte fram genom målmedvetet arbete av ett fåtal  övertygade ekonomer. Från Friedrich Hayeks och Karl Poppers tankesmedja i Mont Pelerin, via femtiotalets Institute for Economic Affairs till den grupp som mer än andra skulle forma det nya England – Adam Smith Institute som bildades 1977.

När Jones i dag intervjuar de ideologiskt drivna agitatorerna för den totalt fria marknaden är de fortfarande chockade över att deras idéer fick ett sådant enormt genomslag.

Viktigt att notera är att Jones inte tror att han avslöjar någon stor konspiration.

Jones (som driver sin egen think tank CLASS – Centre for labour and social studies) låter sig snarare inspireras av motståndarnas segrar än att ägna möda åt att utmåla dem som kapitalets Illuminati.

Hans syfte är snarare att beskriva den mentalitet som råder i ett samhälle där thatcherismen segrat ihjäl sig och nyliberalismen är den nya normaliteten. Ett samhälle som trots sina frihetliga dogmer är förvånansvärt auktoritärt och fortfarande erbjuder en stor statlig serviceapparat. Men bara för de rika.

Vänsterns intresse för samhällseliten brukar i många fall vara på sin höjd rent anekdotiskt. Men Jones kartlägger den som en riktig gammelkommunist. Här lämnas ingen personlig relation osynad. Varje tveksam donation noteras.

Han beskriver en värld av konsultföretag som vuxit samman med politiken till den grad att de inte bara står för lagförslagen utan även erbjuder pensionsmöjligheter till politikerna.

Samhällsförändring har blivit en helt professionaliserad verksamhet för de gynnade klasserna. En verksamhet som inte bara sitter i knät på näringslivet utan även på medieoligarkerna.

Särskilt upphetsande är så klart kapitlet om den grisiga brittiska pressen, som rent ut sagt ljuger om fattiga människor, vilket gör att deras journalister med jämna mellanrum gör uppror mot sina ägare.

Helst ljuger de om arbetslösa, romer, tiggare och flyktingar. Ingen grupp är för svag för att demoniseras. Vilket också lett till att britter i dag tror att tonårsgraviditeter är 25 gånger vanligare än de är och har helt felaktiga uppfattningar om andelen muslimer och invandrare i landet.

Problemet, enligt Jones, är inte att brittisk press har för ”högt i tak” utan att den kontrolleras av en liten grupp politiskt motiverade ägare. Vilket faktiskt inte är fallet i Sverige – det måste påpekas innan ni börjar mejla om ”stenar i glashus”. Ett land där Rupert Murdoch är den störste medieägaren har rejält annorlunda förutsättningar för den offentliga debatten än vad Sverige har.

Enligt Gordon Browns handgångne man Damian McBride fick i alla fall ”mediekratin” och den gamle Thatchervännen Murdoch under New Labours tid stort inflytande på politiken.Tony Blair insåg sin motståndares makt och försökte neutralisera den fientliga relationen till den grad att han i slutändan blev gudfader till Murdochs barnbarn. Vilket inte bara är intressant som societetsskvaller. Deras samförstånd bar nämligen frukt i samband med invasionen av Irak, då Murdochpressen helt okritiskt och entusiastiskt spred Labourregeringens förfalskade rapporter om massförstörelsevapen.

Det finns egentligen redan ett ord för vad Jones försöker ringa in i sin täta och hårt namedroppande bok: korruption.

Ett fenomen Sverige varit relativt skyddat från, men som snart måste upp på den politiska dagordningen på allvar. I takt med att förmögenhetsklyftorna växer (och de är i dag i nivå med romarrikets, Oxfams senaste rapport visar att en procent av jordens befolkning äger halva planetens tillgångar) och framför allt i takt med att kapitalansamlingarna växer så ökar oundvikligen korruptionen.

I en global värld blir den allt svårare att spåra, ja att ens beskriva. Journalistikens stora raison d’etre är, och har alltid varit, att just avslöja korruption i alla dess former. Men när medierna är kanaler för politiska intressen och det enda sättet att få anställning som reporter är genom obetalda praktikplatser kommer de knappast att reflektera andra åsikter än de som omhuldas av samhällets privilegierade medborgare.

Jones bok visar att korruptionen, både den ekonomiska och den politiska inte bara är utbredd, utan så internaliserad i den styrande eliten att den blivit osynlig för dem själva.

Att hitta parallellerna till Sverige är naturligtvis inte svårt. Vi har genomgått samma ideologiska stålbad av privatiseringar som britterna om än med viss fördröjning. Vi har våra mindre framgångsrika tankesmedjor kopierade efter brittiska förebilder. Och vi har vår egen Patricia Hewitt – vårdpolitikern som gick direkt till vårdbolagen – i Filippa Reinfeldt.

Men handlade inte det här om England?

Jo, visst. Men England, herregud. Är det verkligen någon som tror på en framtid för det landet fortfarande?

FAKTA

POST-THATCHERISM

The Establishment

And how they get away with it

Owen Jones

Allen Lane