Aftonbladet
Dagens namn: Verner, Valter
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Hon är äcklad av ordet ”kvinna”

Genusforskaren Yvonne Hirdman gör upp med männen, feminismen – och sitt kön

Yvonne Hirdman har hittat på en ny genre för sin egensinniga mix av självbiografi och allmän svensk kvinnohistoria: ego-historia. En kongenial etikett, för att den också hintar om egotrippen i att skriva om sitt eget liv, en kvinnosynd som kallades ”bekännelser” på 70-talet.

Men hennes bok har en annan ego-paradox i sig som jag hela tiden undrar över:  Varför innehåller denna livsberättelse så mycket ve och klagan över att vara kvinna, över detta köns begränsande och förminskande ödeslott, över att vara dum och lat och tjejigt feg och slampig, ha urdåliga betyg och BC i matte, över att ha en kärlekslängtan och ett sexuellt begär som var så plågsamt pockande och ”fel” och fiasko-artat att hon på fullt allvar (eller är det bara ett känsloyvigt sexliberalt bakskryt??) menar att det tog ifrån henne ”rätten att vara en riktig människa”.

Denna klagan, detta återkommande självförakt, till och med äckel över ordet kvinna (”dryper av hona”), detta självhat för att hon ”inte kunde älska dem som kunde älska henne”, finns alltså där SAMTIDIGT som denna bok i huvudsak är en triumfatorisk berättelse. En stolt och kaxig segerhistoria om en jätteduktig och självständigt tänkande tjej från en borgerlig, intellektuell familj som trots att hon slöar i skolan under tonåren och blir med barn och gifter sig redan vid tjugo gör en fantastisk akademikerkarriär. Som trots att hon är ensamstående mamma doktorerar vid 31, får fortsatta uppdrag direkt och blir en av Sveriges främsta genushistoriker.

Jag förstår inte riktigt dessa envetna självmarterande mantran. Annat än att framgången och segern över omständigheterna blir större om man från början var en dum liten småstadstjej. Kanske fattar hon inte hur man läser sån överdramatisk klagan, efteråt, nerifrån, kanske ser inte jag tiden det tar för henne att komma dit hon vill. Ensamheten, osäkerheten, arbetsmödan, vardagskampen, ”mamma, du bara lämnar mig hela tiden” Det står ju faktiskt där, också. Och jag läser i en intervju att hon ”gått ut och in i depressioner”.

 

Hon blir omsider invald i Maktutredningen. Hon är den som introducerar det inflytelserika begreppet genus i Sverige. Hon skriver om arbetarrörelsens historia, om kvinnors liv och villkor, om jämställdhet, om välfärdsstat och genusordning. Hon är med och bildar Forum för kvinnliga forskare, strider mot särartsfeminismen (hon hatar all moderskult), och skriver skadeglatt om hur hon alltid vunnit när hon överklagat professorstjänster som först gått till mindre kvalificerade män.

Och i pensionsåldern, efter att ha skrivit ett rejält antal fackböcker samt en rosad biografi om Alva Myrdal, Det tänkande hjärtat (2006) skrev hon det hon egentligen alltid velat, en ”riktig” bok, och då fick hon Augustpriset.

Det var Den röda grevinnan, där hon berättade mycket fängslande om sin mammas öde, en bokhandlardotter från dåvarande Österrike-Ungern, som blir kommunist och bohem i Weimartidens Berlin och kommer till Sverige som krigsflykting 1940.

 

Och Hirdman kan verkligen skriva. Drastisk, frispråkig och orädd tar hon sig friheter att följa infall, slänga ner en lös tankeskärva, raljera både med sig själv och det korrekta tilltalet. Medan jag var ung vimlar av dagbokscitat från unga år, ”typiska” dikter och nattdrömmar blandas med sena självironiska suckar över all fåfäng trånad över männen: ”Dessa struttande tuppar, dessa patetiska manliga chauvinister, dessa egocentriska, pompösa och löjliga idioter!” Men med den heterosexuellas feministens hopplösa brasklapp: ”dessa åtråvärda varelser! Dessa gudar, kungar, kroppar! Varför låg de inte för mina fötter?”

Hirdman kan också engagerat levandegöra de ideologiska turerna i kvinnorörelsediskussionerna under flera år, hon kan litterärt fånga in miljöer och zooma in skarpa bilder. Bakgårdarna i nybyggda Hökarängen där hon lekte som barn på 50-talet eller baksätet på en varm raggarbil i det svinkalla Malmberget där hon kände sig som en 14-årig femme fatale. Familjen flyttade upp till Norrland några år för att hennes lektorpappa fick jobb som tysklärare. Sedan flyttade de till Oskarshamn där hon gick gymnasiet och drömde om att måla, skriva eller spela teater. Brodern var skolljus och A-student, Yvonne var konstnärlig.

 

Det är lärorikt med all denna undervisning, i historia, feminismens historia, den svenska kvinnoreformpolitikens historia – till och med hennes avhandling från 1974, om det Komintern-trogna, Sovjetlojala Svenska Kommunistpartiets hållning till Stalins icke-angreppspakt med Hitler, 1939, Molotov-Ribbentrop-pakten, som ju plötsligt blivit aktuell på kultursidorna – är intressant.

Men det blir ändå mastigt i en bok som också handlar om första kyssen, mamma och pappa, högst personligt liv och kiv. Kanske är anspråket att både berätta om sig själv och samtidshistorien för stort. En del glider bara förbi. Som livet med småbarnen utan dagis. Eller boken om välfärdsstatens utopiska rationalitet, den kätterska Att lägga livet tillrätta (1989), den hinner hon inte vara annat än lite spefull om, vilket jag tycker är synd. Sossarna gillade den inte, och den kom nog vid fel tidpunkt men även den nya vänstern, som inte fattar varför ”folk” inte självklart fattar att de borde rösta socialistiskt, borde läsa den.

I förordet till just den boken skrev Yvonne Hirdman så här:

”Jag har alltid undrat över hur det kan komma sig att man ”vet” hur det ska vara. Varifrån kommer föreställningarna om lyckan, hur livet ska levas, hur man ska älska? Jag har alltid sett dessa dominerande bilder av ”hur det ska vara” som de starkaste hindren för min egen inre frihet, därför att de har blivit det obönhörliga mått mot vilket mitt liv har mätts.”

Framsynt, eller hur? Jag tänker på nuets vilda skog av normkritik.

Men jag blir också nyfiken på vad det kan ha blivit av Yvonne Hirdman om inte detta, eller något alls ”hur det ska vara” funnits i hennes liv, i hennes tid.

Bokrecensioner Yvonne Hirdman Böcker
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet