Uppföljare som trampar snett

”Sund” välskriven men saknar nerv och djupandning

Tove Folkesson rosades för sin romandebut förra året. Den nya romanen ”Sund” når inte upp till samma nivå, menar Aftonbladets recensent.
Tove Folkesson rosades för sin romandebut förra året. Den nya romanen ”Sund” når inte upp till samma nivå, menar Aftonbladets recensent.
BOKRECENSIONER

En av fjolårets litterära höjdpunkter var Tove Folkessons romandebut Kalmars jägarinnor. Om fem sammansvurna gymnasietjejer som jobbade hårt på att betraktas som motsatsen till skolans skötsamma, lockhåriga handbollstjejer. Jägarinnorna skränar, hårdfestar och skapar ett eget kodspråk. Inga stereo­typa flickintriger här inte.

Det fina var att Folkessons språk larmade tätt intill tjejerna, ibland så sinnrikt poetiskt ljudhärmande att jag vet att Fröding nickade i takt i sin grav.  Så blev också romanen nominerad till Sveriges Radios romanpris.

Inte lätt att följa upp en sådan debut, och det gör hon redan nu, med en fristående fortsättning om debutens jagberättare Eva Zachrisson. Hon har börjat på arkitekthögskolan i Stockholm och går fullständigt vilse bland folk som heter ”Gyllengås utan att någon ens tappade koncentrationen”.  Inledningsvis känner läsaren igen Evas temperamentsfulla svärande, hon blir som en Arne Anka som får utbrott av ansträngd pseudokonstnärlig retorik.

Så långt, underhållande och smart satir.

Men något går snett, både med Evas pluggande och med Folkessons roman. Sund handlar om sanningssökande kring millennieskiftet. Om att rusa in i omåttligheten för att finna sin egen avvägda måtta. Inte lätt att hitta rätt bland livscoacher, miljöaktivister, Kubaresenärer och kollektivboende. Eller med självhjälpsböcker – och Paulo Coelhos Alkemisten – som vägledning till ”mindfulness”.  

Inte heller lätt att hålla ihop en modern pikaresk, om en ung kvinnas irrande beslutsångest. Per eller Marja? Skogen eller staden? Folkhögskolan eller högstatusutbildning? Musiken eller poesin? Berättarjaget talar symptomatiskt nog om sig själv i tredje person för att få en utifrånblick.

Sund blir för spretig och faller sönder, kvar blir känslan av energisk berättare som inte riktigt är där. Jag sympatiserar med den inneboende idén att undvika kropp, underliv och lidande som utgör den heliga treenigheten i skönlitteratur om kvinnligt sökande.  Det är inte det jag saknar, snarare en närvaro, en andhämtning.

Den skulle kunna finnas i det reflekterande avsnittet hos mormor vid sundet. Det som liksom i Kalmars jägarinnor skrivs i svårläst kursiv.  Här minns och skriver Eva om sin vilsna period då hon satte segel för alla vindar. Här finns ett roande stad- och landperspektiv. En brutal sågning av ekomedvetenhet som urban livsstil.

Fördjupningen skulle också kunna finnas i relationen till ”Havets och nödsituationens Gud”. Alltså den pilsnerpimplande pappan, civilingenjören med djupa sår som finlandssvensk invandrare. Men allt blir för undflyende, berättelsen om Evas rastlösa oro inte är grundad i gestaltningen.

Romanen släpptes troligen för fort. Den är förvisso flyhänt välskriven med korta bloss av briljans, men saknar nerv och djupandning.

FAKTA

ROMAN

Sund

Tove Folkesson

Weyler förlag