Att överleva som anhörig

Susanne Alakoski fortsätter på temat om tuff uppväxt i sin nya dagbok

Susanne Alakoski Foto: Sara Mac Kay
Susanne Alakoski Foto: Sara Mac Kay
BOKRECENSIONER

I början av Susanna Alakoskis förra bok Oktober i fattigsverige finns en passage som i all sin enkelhet sätter fingret på övergivenheten i att växa upp i en missbrukarfamilj: ”När jag var som ensammast som barn, som olyckligast, gick jag till en spegel och grät. Det var skönt att se någon.” Att se någon, även om det bara är en själv, är bättre än ingenting.

Barns förmåga att överleva svåra situationer är på många vis mirakulös, men effekterna av en tuff uppväxt lever många gånger kvar. Om det handlar Alakoskis nya bok, om att vara anhörig. Om att ha ”klarat” sig men ändå leva med sviterna från barndomen i form av olika psykiska och psykosomatiska besvär.

Alakoski beskriver det som en fantomsmärta, man har huggit av det onda men det fortsätter att hemsöka en. Om man räknar med ett antal anhöriga per missbrukare kan de där fantomsmärtorna beskrivas som en dold folksjukdom, menar författaren.

I likhet med den förra boken är den här skriven som en dagbok över en månad. Då var det höst och kylan på väg att ta greppet över landet. Nu är det vår, och vårtecknen som räknas blir till ett slags sinnebilder för möjligt liv, trots allt. Man får följa författaren i hennes vardag som består av olika uppdrag, författarbesök och skrivande på den bok vi nu läser.

”Man föds inte till alkoholist, man blir det. Man föds inte till narkoman, man blir det. Man föds som anhörig, man förblir det?” är ett återkommande motto. Frågetecknet antyder möjligheten att frigöra sig från sin barlast. Några brev skrivna under en anhörigvecka som handlar om att uttrycka vrede, förlåta och gå vidare interfolierar texten.

Alakoski återkommer till motviljan att skriva den bok hon skriver på. I den förra dagboken var detta ett brännande centrum, som hade att göra med rädslan att närma sig det biografiska. Att sätta ord på det outhärdliga. Det var ju så mycket värre än hur det skildras i debutboken Svinalängorna. Fiktionen innebar en försköning. Utdrag ur socialtjänstens protokoll över familjen bekräftade den verkliga misären.

I April i anhörigsverige känns samma motvilja mer som en trötthet; och som om Alakoski inte alltid lyckas övervinna den och närma sig det brännande. Istället vilar hon i dagboksanteckningarna om vardagen som författare, vilket för all del kan vara intressant men inte alltid är det.

Lyckan över att leva ett privilegierat medelklassliv tar större plats i denna bok. Kanske har det att göra med att anhörigproblematiken är mer diffus, den är ju just den där dova fantomvärken som ligger utspridd bland en massa människor. Men det finns inte samma kalla siffror att hugga till med som när det gäller hemlöshet och fattigdom.

Författaren blir tvungen att spekulera. Som exempelvis när det gäller diagnostiseringen av barn. Kan det vara så att många av de barn som får adhd-diagnos i själva verket har koncentrationssvårigheter på grund av föräldrars missbruk? Det är ett förfärligt antagande. Men det är ju svårt att vara indignerad över ett antagande. Jag saknar något av vreden från den förra boken, men kanske ligger det i sakens natur att dessa frågor får en mer trevande gestaltning. Vi behöver veta mer om tillståndet i anhörigsverige.

FAKTA

DAGBOK

April i anhörigsverige

Susanna Alakoski

Albert Bonniers förlag