Många smärtpunkter rör till strukturen

Dramatisk rening hade gynnat Doris Dahlins senaste roman

Doris Dahlins (född 1952) roman om ett våldtäktstrauma fattas ett grymt straff eller en svår försoning, skriver Pia Bergström.
Foto: TT
Doris Dahlins (född 1952) roman om ett våldtäktstrauma fattas ett grymt straff eller en svår försoning, skriver Pia Bergström.
Foto: TT
BOKRECENSIONER

När den kända poeten Maria signerar böcker på biblioteket i en liten norrländsk stad, står plötsligt den man framför henne som våldtog henne i en port för fyrtio år sen. Den tunnhårige småfete medelålders mannen räcker leende fram sitt bokexemplar och frågar om hon inte känner igen honom. ”Vi gick ju i samma skola och allting”.

Doris Dahlins fjärde roman Himlen bar inga moln verkar först handla om en kvinnas livslånga trauma efter ett sexuellt övergrepp som hon inte berättat om för någon, men som satt djupa spår i själen.

Efter en sömnlös hotellnatt åker Maria hem till ungdomsväninnan Britt-Inger som bor kvar i hemstaden och som bett Maria, som skrivit så kloka böcker, om råd och hjälp med 16-åriga dottern Tove som sedan en tid förändrats, stänger in sig i sitt rum och hatar allt och alla.

När Maria möter Tove tycker hon sig känna igen sitt eget beteende efter det sexuella övergreppet: tystnad, intensiv skam och ensamhet.

Dahlin har här samma upplägg som i flera av sina romaner: Två kvinnors inre monologer, i det här fallet Marias och Britt–Ingers växlar. Samma händelser ges två tolkningar, man får veta hur olika de ser på hela livet, sig själva och varandra. En dialektisk realism som inte minst avslöjar hur viktig livslögnen är i våra liv.

Tyvärr blir det här lite för mycket av allt, både av Marias minnen från studentåren i Umeå då hon slukades i tidens vänstervind och var aktiv i både FNL-gruppen, Clarté och KFML. Och av Britt-Ingers något klichéartade livskris där irritationen på konflikträdde maken varvas med hennes nästan helgonartade snällhet gentemot hemtjänstjobbets gamla, samtidigt som hon förnekar sin förälskelse i nyskilda kollegan.

Det blir alltför många, för intensiva smärtpunkter. Faktiskt ett gytter av detaljer och minnen som ältas och mal. Traumat i porten, med sin komplikation att Maria ”egentligen” var kär i våldtäktsmannens kompis som såg på utan att ingripa – och som hon nu också återser utan att kunna prata om det – liknar det verkliga livets förjävliga otydlighet för mycket för att funka i en roman. Här fattas dramatisk rening och helst ett grymt straff eller svår försoning.

Kanske finns en ledtråd till Dahlins sätt att skriva i den ”överlevnadsbok” som hon och journalisten Margareta Hägglund skrivit om ”högkänslighet”, Drunkna inte i dina känslor (2012).

Maria i Himlen bar inga moln gestaltas just som en hypersensitiv och tunnhudad människa, plågad av mardrömmar, rispiga klädetiketter, ångest och rastlöshet. Men också med en förmåga att erfara och vittna starkt och levande.

Lågkänsliga kan tyvärr uppleva den hela som en ostrukturerad melodram.

FAKTA

Roman

Himlen bar inga moln

Doris Dahlin

Ordfront