Paul Austers mörka minnen

Självbiografin ”Rapport från insidan” ett snacksaligt motstånd mot livets tomhet

2013 släppte Paul Auster självbiografiska ”Vinterdagbok”. Nu kommer uppföljaren ”Rapport från insidan”. Foto: Ulf Höjer
2013 släppte Paul Auster självbiografiska ”Vinterdagbok”. Nu kommer uppföljaren ”Rapport från insidan”. Foto: Ulf Höjer
BOKRECENSIONER

Inslaget med den engelske mikrokonstnären Willard Wigan häromveckan, i SVT:s Kobra, fick mig att tänka på författaren Paul Auster.

Wigan, som exempelvis ritar motorcyklar på hårstrån och får en hel karavan att rymmas i ett nålsöga, skulle mycket väl ha kunnat vara en av Austers karaktärer.

Gång på gång uppfinner dessa melankoliker strategier för att besvärja tillvarons meningslöshet, eller för att bättre förstå den. Som Auggie, tobakshandlaren i Austers film Smoke (1995), som varje dag fotograferar samma eländiga gathörn.

En liknande drivkraft är märkbar hos Auster själv, och det redan i debuten från 1982, Att uppfinna ensamheten (på svenska 1992, Tidens förlag). Här sys porträttet av författarens bortgångne far ihop med hjälp av en myriad ledtrådar. Minsta föremål, minsta skiftning i ljuset, leder vidare in i berättelsen som samtidigt blir en reflektion över ödet och slumpen.

Också författarens övriga självbiografiska böcker framstår som små elegiska bastioner resta mot Intet. Allt ska med, och i den senaste, Rapport från insidan, liksom föregångaren Vinterdagbok (2013) berättad i andra person singularis, bifogas till och med en tjock avdelning med fotografier, med motiv ur det amerikanska 50-tal där bokens första del utspelar sig.

Författaren beklagar sig dock över bristen på egna familjefotografier från skedet:

”För att vara en person född i mitten av nittonhundratalet, billighetskamerornas tid, den blomstrande efterkrigstiden då varenda amerikansk medelklassfamilj greps av fotofeber, har du det minst dokumenterade livet av alla du någonsin känt. Hur kunde så mycket gå förlorat?”

Förklaringen, att modern efter faderns död flyttat runt så mycket att i stort sett alla materiella barndomsminnen kommit på drift, blir också ett sätt för författaren att rationalisera sin utredningsliknande litterära stil.

I den första delen hopas ledtrådarna till den tidigaste uppväxten i New Jersey, med fokus på den unge Pauls känsloknutar. Särskilt minnesvärda är några passager kretsande kring lögn och skam, som när pappan spelar gammal krigsveteran för att inte göra sonen besviken, med begagnade soldatprylar köpta på loppis, eller när en engelsklärare felaktigt anklagar den tolvårige Paul för att ha fuskat med läsningen. Stilen är oftast fint inlevelsefull, men kan ibland bli väl tillbakalutad och snacksalig.

Senare i boken får vi ta del av en samling brev som Auster skrev från Paris till sin blivande och första hustru, författaren Lydia Davies. En korrespondens som på ett högst ungdomligt och ganska gulligt vis kryllar av otuggad lärdom och metaforiska självmål, men som också bitvis framstår som en poetisk förövning till den urbana vardagsmystik som senare ska genomsyra Austers romaner.

Bokens verkliga energiurladdning sker dock i dess mitt, i en närmast pedantiskt noggrann redogörelse för en film som gjort intryck på Auster, I skräckens klor från 1957 (The incredible shrinking man). Scen för scen får vi ta del av den Kafka-artade berättelsen om den ohjälpligt krympande mannen, genom den unge Austers alltmer skräckslagna medvetande.

Tricket borde inte fungera men gör det ändå, förmodligen för att Auster här ligger så nära författarskapets hjärtpunkt: rädslan för den förskräckliga tomheten som lurar överallt, inte bara i kvarlåtenskapen i pappans hus utan också på subatomär nivå:

”I slutet av filmen är Carey inte mer än bråkdelen av en centimeter lång, så pytteliten att han kan kliva ut genom en maska i ett myggfönster och gå ut i natten.”

FAKTA

SJÄLV-

BIOGRAFI

Rapport från insidan

Paul Auster

Övers. Ulla Roseen

Albert Bonniers förlag

FAKTA

Paul Auster

Amerikansk författare, född 1947 i New Jersey. Gift med författaren Siri Hustvedt. Slog igenom med New York-trilogin 1987. Har även skrivit ­manus och regisserat filmerna Smoke (1995), Blue in the face (1995) och Lulu on the bridge (1998).