Fjong kommer igen

Carl-Michael Edenborg om en stenhård arbetarhjälte i återutgivning

Porrig proletär Gladporr-serien om den välutrustade James Fjong publicerades på 1970-talet i tidningar som ”Piff”, ”Paff” och ”Cocktail”.
Porrig proletär Gladporr-serien om den välutrustade James Fjong publicerades på 1970-talet i tidningar som ”Piff”, ”Paff” och ”Cocktail”.
BOKRECENSIONER

Även en tecknad porrserie kan vara arbetarkultur. Arbetarlitteratur behöver inte skrivas i ett dammigt arbetsrum på Södermalm av en butter pensionär som ojar sig över fattigdomen på 30-talet och berättar om hur bra det var med folkhemmet och hur hemskt det blev när nyliberalismen slog allt i kras.

Proletärlitteratur kan också vara James Fjong: en tecknad 60- och 70-talsserie som gick som följetong i diverse herrtidningar. Den handlar om en välhängd karl som arbetar som dörrknackare och som med ett fåraktigt flin i ansiktet gladeligen låter sig utnyttjas av kvinnor i sexuella syften. Fler än jag minns förbryllat från uppväxten dessa välritade rutor som avverkar varierade sexuella handlingar med besynnerliga repliker och putslustiga skämt.

James Fjong skapades av signaturen ”Leffe”. Efter många års letande lyckades gänget bakom kultfilmbolaget Klubb Super 8 hitta mannen bakom myten. I en by utanför Bollnäs i Hälsingland mötte de Leif Gösta Darling Rundquist som bjöd på fika och berättade om hur han fick sina idéer.

Det började med att jobbarkompisarna på Ericssons verkstadsskola i Stockholm frågade plåtslagargesällen om han inte kunde rita några ”Knullgubbar”. Några år senare, när han hunnit jobba som verktygsslipare, svetsare och sjöman, fick Rundquist syn på en annons från porrkungen Hson som letade tecknare. Han svarade, och så föddes legenden.

Förebilden till seriens halvt enfaldiga, strikt sexfokuserade och charmigt monsterkåta svenne kom från en polare till Sundquist, och eftersom tecknaren aldrig läst nån annan sexserie hämtades de olika äventyren i stället från snacket i omklädningsrummet på verkstaden.

Men James Fjong kan ibland också likna porrversionen av Fridegårds Lars Hård genom sin frihetstörst och skit-samma-attityd.

Roligt nog beskrivs hela Fjongs gestalt av hans beundrarinnor som en stor kuk, där det bland annat ingår en ollonformad haka som är fullt funktionell.

Förutom att Fjongs reproduktions­apparat är i storleksklass med John Holmes, hör hans utrop till de mest förbryllande i serien: ”ynf!”, ”icsh!”, ”hyrrf!”, ”flafs!” och ”umn!”. Det är till och med möjligt att det allmänna kraftuttrycket ”kanon!” kommer från serien.

All ära åt Klubb super 8 och Serieslussen för att ha lagt ned en sådan möda, tid och pengar åt att producera den här klossen med några av det gladare svenska sjuttiotalets sexdrömmar: Maximal Fjong: den längsta och tjockaste boken med världens hårdaste hjälte. Man har på dessa knappt 600 sidor lyckats samla ihop de flesta av James Fjong-äventyren som gick i tidningar som Piff, Paff och Cocktail.

När man tänker på mycket av det andra som prånglades ut på pornografimarknaden vid den här tiden framstår James Fjong som oskuldsfull, rent av jämlik gladporr.

Jämför till exempel med de kväljande Veckans brott (Hson) och Kriminaljournalen (Bonniers) som varvade foton med lemlästade lik, hyllningar av legosoldater och våldtäkter och glatt utfläkta fotomodeller.

Bland förorden till Maximal Fjong finns personliga, roliga och upplysande texter av Joakim Lindengren och Martin Kristenson som bland annat handlar om den pornografiska seriens historia.

Maximal Fjong är inget att sluka från pärm till pärm, men i mindre omgångar kan den skänka läsaren förvirrade ögonbrynshöjningar, frustande huvudskakningar, asflabb och rent av mirakulöst svällande kroppsdelar.

FAKTA

Seriebok

Maximal Fjong – James Fjong, den längsta och tjockaste boken med världens hårdaste hjälte

Leffe

Klubb super 8/Serieslussen