Ödmjuk ryttarguide

Att älska hästar är att veta något om begär

"Blicken jag fick från tonårstjejen när jag satte strykkappan åt fel håll på skimmeln Alex i stallgången glömmer jag aldrig", skriver Alice Kassius Eggers.
"Blicken jag fick från tonårstjejen när jag satte strykkappan åt fel håll på skimmeln Alex i stallgången glömmer jag aldrig", skriver Alice Kassius Eggers.
BOKRECENSIONER
Foto: Istockphoto
Foto: Istockphoto

Att älska hästar är att veta något om ­begär. Att ständigt vilja ha något som alltid känns ouppnåeligt – en egen häst, att få en häst på tygeln, att klara ett högt hinder, att inte vara rädd. Men det är också begär efter saker, bilder, souvenirer från de fiktiva drömresorna in i hästflocken. Därför känns det verkligen på ­tiden med en bok som Tillbaka i stallet – handbok för vuxna hästälskare. Anna Kågström (text) och Susanne Walström (foto) blandar intervjuer med experter med dem de kallar återvändare, låter faktauppslag ­ligga bredvid Walströms drömska bilder. Det är välgjort och traditionellt, en fin ­balans i en faktabok som de själva kallar subjektiva tolkningar och berättelser från olika hästmänniskor.

Bakgrunden är att allt fler vuxna rider, ridskolorna svämmar över av grupper för oss som kan egentligen, men är äldre, nervösa, rostiga, omusklade.

Och vi har glömt saker, saker som man måste kunna i ett stall och som erfarenheten säger oss är livsfarligt att fråga om (blicken jag fick från tonårstjejen när jag satte strykkappan åt fel håll på skimmeln Alex i stallgången glömmer jag aldrig). Kågström och Walström går enkelt och pedagogiskt igenom ridvägarna, hur man sätter på täcket, grimskaftsknuten som jag aldrig får till längre och strykkappornas riktning.

Urvalet känns självklart, gjort av någon som har förstahandskunskap om vad man vill veta när man ska in i hästvärlden igen. Plus lite bonus i genomgångar om hästresor, hästen i kulturen och nya strömningar som NH (Natural horsemanship). Framför allt är tonen genomgående ­ödmjuk, som ett innerligt samtal mellan de som ­velat och vågat och den som fortfarande tvekar. Det går att börja, och ­sluta, och börja om hela livet och vissa ryttare blir aldrig av med vingslagen i magen är trösterika ord för den vars oro ligger hack i häl med kärleken.

Naturligtvis väcker en bok som Tillbaka i stallet frågor om genus/queer och framför allt klass. Kågström och Walström väjer inte för frågorna utan adresserar dem utan att presentera några lösningar. För den som vill läsa mer finns det tips om forskning, och för den som vill förändra är det precis som Kågström menar ett öppet fält av outforskade möjlig­heter.

Gertrud Hellbrand, författare till den fantastiska romanen Veterinären som blandar stor berättarkonst med hästfrestelse, menar att de som pratar om ridsporten som överklassig lätt glömmer glesbygdens möjlighet till billigt hästägande. Samtidigt berättar Roxy Farhat om att komma från en familj där en uppväxt med häst var orimlig: ”För min mamma fanns det ingen logik i att betala flera ­tusen kronor för att en sju­åring skulle få sitta på en häst.” Så letar sig klasspers­pektivets komplexitet in ­utan att vara ­föremål för djupare utredning.

Och för att återvända till begäret är det förstås en del av förklaringen till känslan av ouppnåelighet som följer med hästkärleken. Allt det praktiska, ekonomiska, som är så långt från det idealtillstånd hästen representerar av absolut nukänsla. Krocken mellan längtan och förutsättningarna för tillfredsställelse. Mitt i det kommer en bok som liksom signalerar att det finns ett sätt, att folk faktiskt har klarat det, eller åtminstone lever med samma längtan. Jag kan inte tänka mig en enda vuxen hästälskare som inte får lite hjärtklappning av att se den här ­boken, hör den slumrande rösten långt bak i huvudet säga att det kanske är dags nu.

FAKTA

Sakprosa

Tillbaka i stallet

Handbok för vuxna hästälskare

Text: Anna Kågström

Foto: Susanne Walström

Bonnier fakta