Helt goda människor

Philip Roth orkar inte riktigt tackla problemet i ny roman

BOKRECENSIONER

Bucky Cantor är en förträfflig ung man. Han arbetar som gymnastiklärare och under den heta sommaren i Newark 1944 tar han hand om en mängd barn och spelar softboll med dem. Allt han gör verkar vara rätt och riktigt, och hans fästmö är som han. Hon är ledare vid ett sommarläger i bergen och en helt igenom älskansvärd och förnuftig ung kvinna. Dessutom är hennes far, som är läkare, rena drömmen till svärfar; när han nalkades sina patienter med sitt stetoskop brukade de gripas av en ­intensiv lyckokänsla över att vara under hans vård. Philip Roths senaste roman Nemesis är enbart befolkad av riktigt goda människor.

Philip Roth föddes 1933 just i Newark, och pojkarna i Bucky Cantors softbollgrupp är just i elvaårsåldern, så det är givet att det finns självbiografisk bakgrund till Nemesis. Vilket inte är det­samma som att det är en självbiografisk ­roman. Den sorgliga historien om Bucky Cantor är i första hand en roman om ­polio, förvrängda skuldkänslor och ödes­diger slump.

I hela Newark men i synnerhet i den judiska stadsdelen Weequahic utbryter den här sommaren en svår polioepidemi, och det första döds­offret är en av Bucky Cantors pojkar, naturligt­vis ett under av ­goda egenskaper, en ideal­gosse.

Bucky fortsätter att känna och ta ansvar för sina pojkar men lockas ändå att överge dem och ta ett jobb som ­ledare på samma sommarläger som fästmön, ett paradisiskt ställe fyllt av de hyggligaste barn och ledare. Men den snälle och duglige Bucky uppträder ofrivilligt som ­ormen i paradiset. Han är utan att veta det smittbärare, och hans bästa elev dör, han själv insjuknar liksom fästmöns lillasyster. Bucky överlever skadad till kropp och själ. Tyngd av skuldkänslor dömer han sig själv till eviga självförebråelser.

Det är en sorglig och skakande berättelse, mycket lugnt och sakligt berättad. Vi befinner oss långt från den virtuosa och uppskruvade stilen i till exempel fjolårets Nathans teater, och tro mig ­eller inte så är Roth här lika pryd som en victoriansk 1800-talsskald, när det kommer till sex.

Men varför alla dessa hårt idealiserade människor? Ansåg sig författaren behöva göra dem så moraliskt själv­lysande för att skapa den rätta kontrasten till ödesdramat med den djävulska sjukdomen. Jag tror nog Roth nått längre om han gjort dem litet mer levande, ­litet mer trovärdiga.

Romanen är också på väg att ta ett nappa­tag med teodicéproblemet, frågan om hur Gud kan tillåta att goda och oskyldiga människor drabbas av sjukdomar och olyckor. Bucks gudstro är skakad, men när man väntar sig att nu ska författaren ställa problemet på sin spets, så rinner det ut i sanden. Att problemet förblir olöst är en sak, men Roth vågar inte ens riktigt tackla det.

Philip Roth skriver som alltid så bra, att Nemesis ändå blir en berörande ­roman, men det verkar som om han inte riktigt orkat ge den här historien dess fulla gestalt.

FAKTA

Roman

Nemesis

Philip Roth

Övers. Nancy Westman

Albert Bonniers förlag