Om man ändå fått vara med

”Det är ju knappast rika playboys som gör de bästa glamourplattorna” sa Johan Kinde i en intervju i Aftonbladet för tio år sedan. ”Rent generellt är det väl så att det krävs en avsaknad av något för att kunna känna en längtan efter det och romantisera det.”

Däri ligger kärnan i bandet Lustans Lakejer som Kinde var sångare i under 1980-talet: En längtan efter något annat. Efter något större och vackrare än vardagen; efter nätter och glamour och erotik och ytterst sett efter kärlek.

Kanske tänkte Kinde på Bryan Ferry i den där intervjun; arbetarklasskillen som inte bara blev sångare i Roxy Music utan även stilikon (detta urvattnade ord! Men är det någon man faktiskt kan använda det om så är det Bryan Ferry) och förebild för unga människor som drömde samma drömmar.

I det där citatet ryms även det viktigaste med Johan Kindes första roman, Någon sorts extas. Den är berättelsen om sjuttonårige Julian som är textförfattare i bandet Bête Noire, ett band som i allt väsentligt påminner om Lustans Lakejer och vars namn är hämtat från ett album med just Bryan Ferry. Under några år på det tidiga åttiotalet får de uppleva sitt genombrott med allt vad det innebär av skivinspelningar, turnerande och fester.

Ibland överensstämmer romanen med verkligheten ner på detaljnivå, som samarbetet med en medlem från ett stort brittiskt band (i verkligheten Richard Barbieri), och citatet ”Kläderna är viktigare än musiken” som slogs upp stort i en kvällstidning. Ibland är det svårare att veta vad som är biografi och vad som är fiktion. Men när Julian sitter på pendeltåget in till stan och tänker på musiken som ”ett löfte om ett annat liv, bortom Åsbylunds slumrande höghus, radhus och villor, bortom de förutbestämda yrkesval som skolan styr oss mot – kanske till och med bortom Stockholm, bortom Sverige” är det inte svårt att tänka sig att det var vad den unge Johan Kinde tänkte på väg in till stan från Åkersberga.

Stilmässigt är romanen på många ställen som en enda lång Lustans Lakejer-text: lika stolpig och överspänd, med sjuttonåringar som talar högtravande om ”amorösa uppsåt” och låter som om de befinner sig i en blandning av Hollywoodfilm från fyrtiotalet och Bellman-epistel. Men precis som med Lustans Lakejer är det där en del av charmen finns; i det gymnasialt och poserat blaserade, det samtidigt livströtta och livshungriga.

Kanske är Någon sorts extas egentligen en ungdomsroman (herregud vad jag hade älskat den när jag var 16), en berättelse om att genom en rad prövningar till slut bli vuxen. Men mest av allt är den Stockholmssommar och åttiotal och en njutning för alla oss som var för unga för att vara med när det begav sig – men som sett filmen G lite för många gånger i försök att ta igen vad vi missade. Och det är en varm och vacker och rolig bok, under åttiotalsytan en anspråkslös och ärlig kärleksroman. Det får mig att tro att Johan Kinde kommer att skriva en andra roman. Och att den kommer att vara bra – även om den inte har ett dugg med åttiotalet att göra.