Dramatiska dagar i krigets Somalia

Pia Bergström läser om Nadifa Mohameds tidsenliga hjältinna

Nadifa Mohamed, född 1981. Foto: Sabreen Hussain
Nadifa Mohamed, född 1981. Foto: Sabreen Hussain
BOKRECENSIONER

”Hennes stövlar är fint putsade, hennes kakiuniform ren och välpressad och den svarta baskern på hennes huvud borstad och i precis rätt vinkel. Hon har målat ögonen diskret med kol och tryckt färg på läpparna med fingrarna.”

Är hon inte en ganska bekant figur i tiden, åtminstone i tv-serier, fightingspel eller i krigs- och actionfilmer? Den unga vackra kvinnliga soldaten (eller polisen) som trots manligt motstånd och sexuella trakasserier är bättre, tuffare, mer hän­given än sina manliga kollegor: Carrie i Homeland, Ripley i Alienfilmerna, Linden i The Killing, Maya i Zero Dark Thirty.

Men denna kvinnofigur är samtidigt lite vrickad, bär på en sorg, en tragisk uppväxt eller neuropsykiatrisk diagnos som gör henne än mer fanatisk, liksom gränslös. Som om hon tappat alla mått när hon tappat sin kvinnlighet.

I brittiska, somaliafödda författaren ­Nadifa Mohameds känslostarka, visuellt uppbyggda berättelse om tre mycket olika somaliska kvinnor heter soldatkvinnan Filsan. Hon är 30 år och ansvarar för ­säkerheten under en militärparad som ska fira den kommunistiske diktatorns ”Oodweynes” (i verkligheten Siad Barres) arton år vid makten.

Medelklassänkan Kawsar, som förlorat sin enda dotter när hon demonstrerade mot regimen, hamnar i en skitig fängelsecell, svårt misshandlad av en överreagerande Filsan. Och den 9-åriga föräldralösa Deqa försöker överleva genom att sälja stulen frukt och gå ärenden åt några prostituerade kvinnor i Hargeisas slumkvarter. Romanen utspelas under några dramatiska dagar 1987 då inbördeskriget i Somalia bryter ut.

Nadifa Mohamed gör mycket skickligt ett komplicerat historiskt och politiskt skeende spännande och mänskligt, ”inlevelsemöjligt”, för en stor publik. Korpral Filsan är den mest fascinerande gestalten, som lydig stridis med senväckt samvete, men Mohameds vällovliga syfte är ju att stödja, stärka och försvara alla kvinnorna. De, förstår man, drabbas särskilt hårt av våldet och samhällsupplösningen i det inbördeskrig som pågått i Somalia i decennier. Sedan Siad Barre störtades 1991 har ingen grupp, klan, krigsherre ­eller regering haft full kontroll över landet.

Och även om jag kan tycka att Nadifa Mohamed arbetar med flera västfiktionklichéer – den 60-åriga tuffa änkan Kawsar, de prostituerade kvinnorna (en god, en ond) och det oskuldsfulla men urstarka maskrosbarnet Deqa – så är romanen samtidigt levande, sinnligt gestaltad och läsvärd, språkligt både skarp och poetisk, och fint översatt.

Men jag undrar lite över att den ursprungliga titeln The Orchard of Lost Souls har blivit Förlorade själar på svenska. Jag antar att den engelska syftar både på landet, som ju skulle kunna vara ett Eden vid Indiska Oceanen, och på Kawsars övergivna och förstörda fruktträdgård.

Men Förlorade själar, blir ju något helt annat. Menar man de tre kvinnorna, eller somalierna som folk, de dödade eller de som korrumperats och förlorat sin medmänsklighet och moral i kriget?

Vem kan veta om en själ, död eller ­levande, är förlorad? Den titeln känns tanklös, ytlig och helt fel.

FAKTA

Roman

Förlorade själar

Nadifa Mohamed

Övers. Christina Stalby

Natur & Kultur