Dagbok från ett rasistiskt Sverige

Ärlighet framför allt när Alexander Mahmoud återvänder till Grimslöv

Fotografen Alexander Mahmoud (född 1990) skriver personligt om rasism. Foto: Carlos Zaya
Fotografen Alexander Mahmoud (född 1990) skriver personligt om rasism. Foto: Carlos Zaya
BOKRECENSIONER

Första delen i Alexander Mahmouds dagbok utgår från reportaget i tidningen Re:Public, i den veva när journalister reste till sina barndomsstäder efter valet, för att skildra rasismens uttrycksformer. Mahmouds by heter Grimslöv. När dagboken är slut har ett år passerat.

Sanningen är prio ett, som den journalist han är. Blicken på jaget är ärlig, ständigt ifrågasättande. Han har flyttat till Stockholm och är fotograf för Dagens Nyheter, vilket medför ett typiskt mindervärdeskomplex hos de som stannat kvar i Grimslöv. Byn är ändå det närmaste ett sammanhang han har, inte ens en riktig blatte kan han räknas som. Identiteten svävar i konstant osäkerhet och sätts på sin spets när han måste konfronteras med Grimslövs klyschor. Alla yttre attribut finns där: bilar, sprit, hakkors och uppgivenhet, nästan alla röstar på SD och nästan ingen vet varför.

Brorsan bor kvar, han blir kallad neger så ofta att han knappt reflekterar över det. Samtidigt har han bättre ekonomi än Alexander, livet bättre ordnat. Inga roller är helt statiska eller självklara. Bröderna rör sig bland barndomsvänner som har slagit dem och säger saker ”på skämt”, eller som syftar till alla andra av deras typ utom just de två. Relationen mellan bröderna är intimt och ömsint skildrad, de delar förvirringen inför sin omgivning. SD:arna är ju deras polare, som bara har lessnat på allt. Mahmoud tolkar det som ett totalt politiskt ointresse, en förvirrad pose. Å andra sidan pratar alla politik, jämt. Mamman, vännerna, flickvännen, inte minst han själv, med oförtröttlig iver.

Flickvännen Shirin är papperslös. Det har hon varit i tolv år. När Alex har lämnat Grimslöv glider handlingen över till reaktionerna på reportaget, och Shirins ovisshet inför om hon ska få stanna i landet. Vägen till uppehållstillstånd genomsyrar allt hon gör, och i förlängningen allt som Alex gör. Varje dagboksinlägg är som en uppvisning i hur klass och utanförskap kan synas. Och hur det är möjligt att göra små protester – Shirin har lyxiga kläder för att stå ut med den förtärande vardagen, och ser då inte alls ut som den förväntade flyktingen.

Det finns inga lätta vägar i Mahmouds utläggning om samtiden. Och när Shirin väl får sitt uppehållstillstånd (hon är ett undantag i sin krets), förväntas hon vara glad, och tacksam mot Tobias Billström, när hon i själva verket känner att tolv år har försvunnit som hon aldrig kommer få tillbaka. Att Grimslöv mer eller mindre överges är synd, även om det figurerar i bakgrunden som Alex enda genuina sammanhang.

Trots den sakliga tonen präglas texten ändå av övertydlighet: ”Hennes namn är borta från dörren, nä skoja, hennes namn fanns ju aldrig där”. Mellan rummen är ingen överraskande läsning för den som är det minsta insatt i hur migrationen fungerar i Sverige i dag. Läsningen känns utdragen, som att 150 sidor var minimikravet man behövde fylla. En observation inleds och avslutas snabbt. Följs av en liknande på samma tema. Dagbokens tjusning, dagbokens förbannelse. Det stora syns i det lilla. Byn som ett symptom på landets sjukdom, kärleken som motvikt till ondskan som härjar utanför.

Intet nytt. Men ett inlägg i diskussionen. Ett att föredra framför många andra.

FAKTA

Reportage

Mellan rummen

Alexander Mahmoud

Atlas