Evangelium enligt Fosse

Claes Wahlin om en kärlekstrilogi av bibliska mått

norsk gigant Jon Fosse (född 1959) har sedan debuten 1983 givit ut ett fyrtiotal böcker och översatts till nio språk.
Foto: TT
norsk gigant Jon Fosse (född 1959) har sedan debuten 1983 givit ut ett fyrtiotal böcker och översatts till nio språk.
BOKRECENSIONER

Jon Fosses berättelser och pjäser liknar varandra intill förväxling. Vi möter vanliga människor i vardagliga situationer. De bor oftast vid havet på det norska Vestlandet. De är ordfattiga på gränsen till stumma, och saknar ambitioner. De gör inga ansträngningar utöver det mest nödvändiga, reflekterar inte över det som inträffar. Filosofiska eller religiösa grubblerier är dem fjärran. Utan undantag befinner de sig nära samhällets botten, livhanken upprätthålls, men inte mer.

Ofta är ett barn på väg att födas, eller är nyss fött. Döden är ständigt närvarande. Människorna drunknar, försvinner på havet, går självmant i vattnet. Varken de små, vardagliga skeendena eller födelse och död skildras med stor dramatik. Prosan är horisontell, ibland som en lång utandning, som Olavs drömmar, 65 sidor utan en enda punkt. Gott om kommatecken och radöverklivningar, men punkter skyr Fosse som pesten. Texten glider rytmiskt och musikaliskt fram, som havet eller en fuga av Bach, skiftar mellan olika röster men hålls samman av en röst, en stil som håller sin skrivande hand över dem.

Handlingen i Trilogin är enkel. I Sömnlösa lämnar Asle och Alida sin hemby och söker husrum i Bjørgvin (så hette Bergen fram till 1919). Hon ska till att föda. Det är kallt och mörkt, hungern skriande. Ingen ger dem rum, men till slut lyckas de ta sig in i ett hus. Barnet, Sigvald, föds.

I Olavs drömmar har Asle bytt namn till Olav, Alida heter nu Åsta. Han har vandrat in till Bjørgvin för att köpa ringar. En Gamling förföljer honom, ställer honom till svars för mord han ska ha begått. I stället för ringar frestas han av ett överjordiskt vackert armband, som ”lyser i gulaste guld och med de blåaste blå pärlor”. Han köper det, men förlorar det strax. Han fångas in och hängs.

Kvällning utspelas flera år senare. Alidas dotter Ales är gammal, hennes mor död och Sigvald, som blev spelman liksom sin far och farfar, försvunnen. Ales återger vad som hände Asle, alla de mord han i kärlekens namn begick, och hur Alida efter hans död räddades av Åsleik. Alida dränkte sig i havet, så gör även Ales.

I Fosses prosa finns en genomgående religiös klangbotten. I Trilogin märks första delens likhet med Maria och Josefs vandring i Betlehem – Julevangeliet – men framför allt är det språket, så enkelt och lättläst, som bär på en mystik. Likt Dantes Komedien, så kan vi läsa första delen som ett inferno för mördaren Asle, andra delen som hans skärseld och sista delen som ett uppnått paradis. Denna treenighet syns i konstruktionen; Sigvalds födelse, Asles död, Alidas återuppståndelse.

Jon Fosse har själv deklarerat den religiösa dimensionen. Hans produktion kan ses som en enda lång text som borrar sig inåt, uppåt mot något hinsides. Det står skrivet att skeendet utspelas mellan havet och himlen, mörkret lyser och det glänsande armbandet i Olavs drömmar blir en bild med symbolisk tyngd. Olavs dröm handlar om familjelycka med Alida och Sigvald, men också om det hinsides, om lyckan bortom det jordiska livet.

Det går att läsa Trilogin som man på Dantes tid läste Bibeln, fyra olika nivåer: bokstavligt, allegoriskt, tropologiskt (en moralisk tillämpning) och anagogiskt (om de yttersta tingen).

Armbandet för Olav är konkret och bokstavligt, men samtidigt en allegori för kärleken, en uppmaning till Olav och en symbol för den himmelska glädjen. Parets vandring genom mörkret syftar till att komma i vila, att bli stilla, en rörelse mot försoning.

När de väl når ett nattläger, så tänder de i spisen, skapar ljus i mörkret. Och när de olika personerna slutligen dör, går i havet, så är det inte en desperat handling, utan en befrielse.

Så där kan man hålla på. Styrkan i Trilogin ligger i språket. Redan den bokstavliga läsningen äger en så suggestiv kraft, suger in läsaren så att texten verkar som bibelordet en gång gjorde på den olärda menigheten. Man kan diskutera om detta verkligen är litteraturens uppgift två tusen år efter Kristi födelse, men i så fall är Trilogin en sällsamt vacker predikan.

FAKTA

PROSA

» Trilogin – Sömnlösa, Olavs drömmar, Kvällning

Jon Fosse

Övers. Urban Andersson

Albert Bonniers förlag