Nobelriset

Torsten Kälvemark om skriften som dissar årets litteraturpristagare

1 av 4 | Foto: AP
får pris i dag Svetlana Aleksijevitjs litteratur beskrivs som monologisk och fördömande i skriften ”Sovjetintelligentians röst”. I dag mottar den belarusiska författaren Nobelpriset i Stockholm.
BOKRECENSIONER

Det finns en risk för litterära Nobelpristagare att nästan kramas ihjäl, åtminstone den första tiden efter prisbeslutet. Så var det ju med Aleksandr Solzjenitsyn år 1970. När han lite senare kom till väst och i den nya miljön gjorde en del kontroversiella politiska uttalanden blev kramarna allt färre.

Själv tycker jag att Gulagarkipelagens författare trots alla invändningar var den största moraliska kraften i världslitteraturen under 1900-talet. Jag läser Svetlana Aleksijevitjs böcker som ett slags förlängning på hans sanningssökande grävande. Därmed placerar hon sig också in i den zon där den litterära gestaltningen med nödvändighet får politiska dimensioner.

Vladimir Golstein har i sin lilla essä (31 sidor) en gemensam invändning mot dessa båda pristagare. Han tycker att de mer är ute efter att fördöma än att klarlägga den komplexa verklighet som Sovjetsamhället var. Han kontrasterar dem mot en tredje Nobelpristagare, Boris Pasternak, som också var djupt kritisk mot systemet men som enligt hans uppfattning på ett helt annat sätt försökte förstå det inifrån.

Det kan man förstås diskutera. Golstein är ändå ingen outsider. Han är själv uppvuxen i det sovjetiska samhället men lämnade Ryssland som relativt ung och kom 1979 till USA där han gjort akademisk karriär och nu blivit professor i slavisk litteratur vid Brown University. För att förstå hans bakgrund bör man också veta att hans far undgick förintelsen av de ukrainska judarna genom att flytta till Ryssland och senare med Sovjetarmén strida mot det nazistiska barbariet.

Vladimir Golstein har därför personligen hört många berättelser om krig och lidande. Han prisar inledningsvis Svetlana Aleksijevitjs förmåga att ge röst åt både dem som tystas och dem som ingen egentligen velat lyssna på. Han sätter in hennes reportagekonst i en idéhistorisk tradition från den ryske Ales Adamovitj till den amerikanske Studs Terkel.

Som en slav på triumfvagnen vill han ändå peka på det som han ser som hennes tillkortakommanden. Redan rubriken om Aleksijevitj som en Sovjetintelligentians röst väcker förstås känslor och lockar till motsägelser. Trots sin emigrantbakgrund är han nämligen starkt kritisk mot den västorienterade ryska elit som historien igenom ofta betraktat folket som propagandistiskt styrda robotar.

Att Goldstein placerar in Aleksijevitj i något slags sovjetisk tradition beror på att han uppfattar hennes författarskap som ”monologiskt” till skillnad från polyfonin i den klassiska ryska litteratur som hon uttalat bekänt sig till. Han diskuterar hennes människosyn i relation till författare som Tolstoj och Tjechov men främst i förhållande till Dostojevskij, hennes egen litterära ikon. Där visar han sin förtrogenhet med de ryska klassiker som han ägnat sitt akademiska liv åt.

Jag sätter frågetecken i marginalen under de allra sista sidorna av Golsteins lilla skrift. Där tycker jag nog att han blir snäv och ogenerös. Men jag uppfattar hans text i sin helhet ungefär som en opposition vid en akademisk disputation: först beröm för författarens allmänna handlag och sedan analytisk kritik av teori och metod.

I de ifrågasättande avsnitten tycker jag mig nästan också höra ekon från det ryska kulturlivets klassiska köksbordsdiskussioner. Man skulle bara vilja höra också Svetlana Aleksijevitjs svar.

FAKTA

ESSÄ

» Svetlana Aleksijevitj - Sovjetintelli­- gentians röst

Vladimir Golstein

Övers. Stefan Lindgren

Karneval förlag