Ja må han Lööfa

Ulrika Stahre hyllar en 75-årig barnboksförfattare som bara tycks öka takten

1 av 4
Gröna Lund i Jan Lööfs tappning. Ur boken ”Ta fast Fabian” (1997).
BOKRECENSIONER

Ett äpple som katalysator för en intrig. Stort och rött. En mormor som sover i hängmattan. Jan Lööfs barnböcker har tagit vardagen till nya höjder i ett halvt sekel vid det här laget och på senare år tycks han bara ha ökat takten.

I den stora jubilarbiografin, där Ika Johannesson för flera långa och slingriga samtal med en berättarglad Lööf, framgår det att datoriseringen bara har fört gott med sig i tecknarens fall.

Barnböcker, serier, jazzplattor, dockfilm – Jan Lööfs liv är så häpnadsväckande kreativt och när jag läser om hans tillvaro på den grekiska ön Evia stiger avundens rosor på kinderna.

”Jan Lööf – 75 år (av dumheter)” pryds av ett frimärke med ett porträtt av Lööfs Tårtan-figur. En hommage till gravören Czeslaw Slania och en klackspark till den hyllande biografin: att bli ett frimärke är höjden av berömmelse i den gamla värld som blivit Lööfs egen. Den värld där människor fortfarande skickar pappersbrev, där skrotgubbar, gamla bilar och motorcyklar som inte ser ut som rullande sprejflaskor återtar den plats de i verkligheten förlorat.

Hans bilder uttrycker drömmar om ett svunnet paradis, hans arbetssätt är hypermodernt. Han har ägnat större delen av sitt liv och karriär åt barnkulturen, men har själv valt bort att bli förälder. Jan Lööf framstår i jubelhyllningsboken som komplex och paradoxal och om det är målet för biografin som genre så får man säga att den lyckas. Ika Johannesson lägger både färg och kontur åt sina besök i torpet och ateljén utanför Stockholm.

Jan Lööf säger själv att han vill nå en tydlighet i sina bilder. Det ska inte bara likna en hund, eller en vansinnes-evighetsmaskin-bil-apparat, det ska vara en.

Tydligheten går igen i de många karikatyrerna av verkliga och fiktiva kändisar. Ibland roligt, som när jazzklubben Fasching visar sig besökas av både Charlie Chaplin, Fidel Castro och Albert Einstein – ibland plumpt som när en storbystad Gudrun Schyman plötsligt badar bastu. Men alltid på något sätt självklart.

När Lööf själv får bedöma sina verk är han nästan bedövande självkritisk: det är för murrigt och färglöst, historierna är så enkla att hitta på att de nästan inte räknas. Jazzen, jo, men den var mest på skoj.

Till sällsamheten i hans bildvärld hör att den är så diffust skuggad och tyst. Det flödande ljuset faller över alla lika och skapar en ögonblicklig stillhet. Trots alla maskiner som så ofta dundrar omkring – Jan Lööf är en uppenbart urban skildrare – är tystnaden markant och uppenbar. För mig. När jag inser att det är en musikers bildvärld börjar jag ändå att tvivla.

Är musiken i själva verket en nyckel här? Är stadsmyllret ett bebop-solo? Eller, i så fall: tystnaden mellan tonerna.

Ja, det samlade intrycket är att vi tittar på en film som någon okänd demiurg har pausat, en film som kommer att fortsätta så fort vi vänt blad.

Det av Lööf så ofta använda fågelperspektivet ger överblick. Upplevelsen av hans detaljrika bilder är en barnbokens motsvarighet till Pieter Bruegel den äldres myllrande landskap, eller Hieronymus Boschs mardrömsvisioner. På bekvämt avstånd från händelserna kan betraktaren med gott om tid se och fundera över detaljerna.

Det är inget auktoritärt perspektiv, det är allvetande men generöst och placerar berättelsens antagonister på jämlik fot med varandra.

Lööf har genom åren kritiserats för sin kvinnosyn och det har troligen varit med rätta. Ointresset att teckna kvinnor som huvudpersoner och subjekt har på senare år ändå vittrat litegrann och resulterat i boken Matildas katter. Hans panoramaliknande känsla för alla varelsers lika värde är ändå grundmurad. Djur, människor, tomtar och farbröder – vi ses i nästa bok.

FAKTA

BIOGRAFI

» Jan Lööf

75 år (av dumheter)

Jan Lööf i samtal

med Ika Johannesson

Kartago

Jan Lööf i korthet

Född 30 maj 1940 i Trollhättan.

 Studerade vid Konstfack 1959–1964.

 År 1982 tecknade han Sveriges Radios julkalender Ett skepp kommer lastat.

 Spelade Janos, en av de tre bagarna i den klassiska tv-serien Tårtan (1972) och hade också en roll i filmen Du gamla, du fria från samma år.

 Har ritat skivomslag, framför allt till Sumpens Swingsters (numera Swingsters) plattor.

l 2011 visades en stor retrospektiv på Göteborgs konstmuseum, 2012 visades Skrot på Junibacken på just Junibacken i Stockholm.

Bilderböcker i urval:

Sagan om det röda äpplet (1974)

Skrot-Nisse (1976)

Pelles ficklampa (1978)

Örnis bilar (text: Carl Johan De Geer) (1994)

Ta fast Fabian (1997)

ABC-boken (1999)

Sifferboken (2001)

Matildas katter (2008)

Priser i urval:

1968: Adamsonstatyetten

1974: Expressens Heffaklump

2009: Unghunden

2011: Stiftelsen Selma Lagerlöfs litteraturpris