Lerins fina hyllning till mentorn Florin

Petter Lindgren läser ett vänporträtt med otaliga nyanser

Akvarell av Lars Lerin, ur boken ”Axels tid”.
Foto: © Albert Bonniers förlag
Akvarell av Lars Lerin, ur boken ”Axels tid”.
BOKRECENSIONER
Lars Lerin (född 1954).
Foto: ÖYVIND LUND
Lars Lerin (född 1954).

Nog är Lars Lerin en skicklig målare, men egentligen är jag mer svag för hans prosa som syns mig närmast perfekt i sin egenart. Den ser kanske inte mycket ut för världen, men det är också det som är det fina i kråksången. Naken och anspråkslös öppnar den sig galant för vardagens ljus, och för sådant som inte får plats i akvarellerna.

I Axels tid är det dock en annan människas röst som bildar klangbotten, och det vi får ta del av är en livsberättelse framförd i första person singular.

Jaget heter Axel Florin (1907–1993), Lerins vän och mentor under ungdomsåren i Munkfors, en fabriksarbetare och sedermera skulptör vars karriär kröntes av en bronsbyst föreställande skådespelaren Fridolf Rhudin. Ett verk uppställt i Folkets park och avtäckt av självaste Tage Erlander, 1956.

Lerin har i tidigare arbeten betonat betydelsen av samtalen med den äldre kollegan, och det råder ingen tvekan om att de båda konstnärskapen har flera beröringspunkter. Huruvida det är bandupptagningar, minnen eller pur identifikation som ligger till grund för skildringen är dock oklart, inga upplysningar ges i boken, men kanske spelar det inte så stor roll. Lerins ande svävar otvetydigt över helheten medan Florin nog står att söka mer på makronivå, i den stundtals lite eljest klingande meningsbyggnaden eller i de drastiska vändningarna:

”Utefter bråtkanten låg en liten lemonadfabrik. Kristallklart vatten alldeles. Den som ville drunkna kunde gå ned till älven.”

Legeringen fungerar hur som helst utmärkt, och lika mycket som ett vänporträtt är Axels tid ett porträtt av Munkfors under åren då bruksorten stod på höjden av sin förmåga, bågnande av modernitet och men också av skriande klasskillnader.

Att Lerin den här gången valt att enbart avbilda äldre och anonyma fotografier bidrar också till att lyfta skildringen ur det privata. Här syns gestalter med spöklikt utsuddade anleten i stram givakt inför kameran, likväl som fint fångade allmängiltigheter. På sidan 28 står till exempel ett litet barn och håller sina skidor på ett sätt som bara en sexåring kan.

Dessa bilder utspelar sig ”irgendwo” som det så svåröversättligt heter på tyska. Var som helst men ändå inte riktigt var som helst.

FAKTA

MÅLERI/PROSA

» Axels tid

Lars Lerin

Albert Bonniers förlag