Hjältarnas återkomst

Magnus Ringgren applåderar återutgivningen av de klassiska islänningasagorna

Klypp herse dräper Sigurd Sleve. Illustration från 1899 av sagan om Tord rolös. Handlingen äger rum under senare delen av 900-talet.
Klypp herse dräper Sigurd Sleve. Illustration från 1899 av sagan om Tord rolös. Handlingen äger rum under senare delen av 900-talet.
BOKRECENSIONER

I skolan läste jag Gunnlaug Ormtungas saga, en av de finaste och mest koncentrerade isländska släktsagorna – världens första och bästa novell! Jag tror att den ingick i kursplanen för att den liknar de grekiska dramerna. I dem fälldes de tragiska hjältarna av sitt övermod.

Gunnlaug är en exemplarisk ung man, men han bryr sig inte om att komma hem till Island inom utsatt tid för att gifta sig med sin Helga. Det blir hans och hans rivals död, och deras holmgång utkämpas lika mycket med sköna verser som med svärd. Berättelsen fick stå för ett militärt mansideal som omhuldades av den gamla pojkskolan och hängde kvar in i modern tid. Gunnlaug var lika mycket diktare som krigare; så skulle en god officer vara. Snygg var han också även om näsan var ful. I dag skulle han varit en tränad och rappande slagskämpe.

Den unge Strindberg ville ersätta latin med isländska i skolorna. Den isländska kulturen lyftes upp av den skandinavistiska vågen under 1800-talets mitt som ett vittnesbörd om Nordens gemensamma och ärofulla förflutna. Man glömde dock att där fanns en hel del stoff från annat håll, till exempel de brittiska öarna, i de isländska texterna. Till och med sagan om Troja hade hittat dit.

En hel akademisk disciplin uppstod ur studiet av den isländska litteraturen. ”Nordiska språk” finns fortfarande på våra universitet. Det isländska förvandlades till något allmänt ”fornnordiskt”. Men redan under 1700-talet hade de isländska berättelserna börjat bilda mönster också för tysk och engelsk förromantik. Som vanligt är inhemsk kultur ett påhitt utan värde och förklaringsvärde. Det är utbytet och de produktiva missförstånden som är intressanta och fruktbärande.

Folkskolans läsebok fick på 1800-talet en ryggrad av isländska berättelser och värderingar också för underklassen. Ända in på 60-talet skulle man läsa isländsk saga i skolan av ideologiska skäl, inte för att det var bra litteratur. Jag minns alltså Gunnlaug Ormtunga, och jag återser honom nu med glädje i ett präktigt fembandsverk med översättningar av alla släktsagorna samt en mängd fragment eller tåtar.

Sagorna är förstås inga ”sagor”. Deras handling går så långt tillbaka som till ”landnamatid” då Island koloniserades av nordbor under 800-talet. De skrevs dock inte ner förrän under tidig kristen medeltid vilket ger många av dem en intressant spänning mellan två olika värdesystem. En hederskultur håller långsamt på att om inte brytas sönder så förändras i grunden.

Handlingen följer ätterna. En människa definieras genom sin släkt  precis som på landet i min barndom. Ingenting i sagorna utger sig för att vara fiktion. Allt som sägs är sant och får sin auktoritet från släktens minne. Ett folks historia som traderats muntligt får till slut skriftlig form och förvandlas till något annat, till ”litteratur”. Och god litteratur kränger alltid av sig sina sociala förutsättningar och börjar leva på egen hand.

Sagorna är häftiga och grymma och liknar – lite för ofta kanske – vår egen populärkultur. Många av personerna uppfattar vi som totalt amoraliska. Våldet finns för att det måste finnas. Psykologin har inget stort utrymme. Sagorna säger hellre för lite än för mycket, och däri ligger deras enorma stilistiska kraft – deras modernitet om man så vill. En behaviouristisk författare som P O Sundman lärde mycket av dem. Liksom Torgny Lindgren. Om det en gång i världen var värderingar som skulle föras vidare av sagorna så är det i dag den knappa stilen, klarheten och handlingens försteg framför känslan som imponerar. Det tragiska kommer aldrig att släppa sitt grepp om oss.

Det är underbart att möta dessa åldriga texter igen i vackra band och i en klädsamt enkel språkdräkt. Översättningarna är vad jag förstår utmärkta. Detta är ett jättelikt nordiskt samarbetsprojekt drivet av entusiastiska akademiker. Det finns också en norsk och en dansk version. Stor applåd för att detta kunnat genomföras i osäkra tider! Men jag har två invändningar.

För det första har den svenska utgåvan fått ”kungligt beskydd”, och nuvarande monark ståtar på foto till vänster om titelsidan i första bandet. Sånt kan sänka vilket kulturprojekt som helst. Efter Gustav III har de svenska kungarna bara i marginalerna intresserat sig för tänkandet och konsterna.

För det andra går det inte att köpa böckerna i Sverige. Nätbokhandeln säljer dem inte, och de fysiska bokhandlar som försökt har fått nobben. Man kan bara beställa dem direkt från det isländska förlaget. Oklart varför. Men mer effektivt kan man inte kväva ett kulturinitiativ. Bara för glädjen att en gång i livet få ett tungt paket från Island har jag själv köpt böckerna på det enda möjliga viset. En kortversion för svensk marknad kommer nästa år, men det räcker inte.

Nästa år börjar också ett svenskt förlag återutge Hjalmar Alvings nästan hundra år gamla kompletta översättning av Islänningasagorna. Säga vad man vill om Bangs pappa, men hans tolkning är föråldrad. Risken finns att det ändå blir den som också i framtiden kommer att prägla vår språkbild av sagorna, och det är synd.

FAKTA

SAGOR

» Islänningasagorna 1–V

Redaktion: Kristinn Jóhannesson, Gunnar D Hansson, Karl G Johansson

Saga förlag, Reykjavik