Fånge i fabriken

Arbetarnas liv försvinner i det totala mörkret

Eric Petterssons ”Fabriksliv” är en viktig bok, skriver Anders Johansson. Foto: Colourbox
Eric Petterssons ”Fabriksliv” är en viktig bok, skriver Anders Johansson. Foto: Colourbox
BOKRECENSIONER

Det fanns en tid för inte länge sedan när sex timmars arbetsdag var en politisk fråga, och åtminstone ett riksdagsparti öppet ifrågasatte tillväxtsamhället. Och sedan? Sedan kom eurokrisen, ”arbetslinjen”, rutavdrag och rop på enkla, lågavlönade jobb. I ett sådant klimat finns det ett behov av böcker som Eric Petterssons Fabriksliv.

Ett problem med retoriken om att vi måste arbeta mer är att de som står bakom den befinner sig så långt ifrån industriproduktionens realitet. Petterssons bok tillhandahåller en röst från insidan. ”Vet de hur det är? Vet de hur det är att vakna upp ena dagen med en desperat äckelkänsla för fabrikslivet och att andra dagen inte bry sig om det tar slut här och nu? Vet de hur det är, det här livet? Oron och obehaget stegras dag för dag. Utan slut slukar det mitt allt.”

Fabriksliv är en kort bok, 55 sidor plus ett fint efterord av Ida Börjel. Ändå är den just så lång som den kan vara. Den vittnar om en tillvaro där kreativiteten, kraften, viljan och framför allt tiden tas ifrån en, dag efter dag efter dag.

Inledningsraden sätter tonen: ”Ett år har gått, igen.” Den cykliska, men på samma gång löpande tidens påtaglighet understryks på varje sida, också i bokens större komposition: Höst, Vinter, Vår, Sommar lyder bokens fyra kapitel. De är i stort sett likadana. Inget förändras, allt fortsätter, fabriken stjäl ens liv.

Ska man jämföra med något ligger Johan Jönson nära till hands, men Petterssons skapelse är mer monoton och på sätt och vis ännu mörkare.

Här finns knappt ens utrymme för hat, här finns bara det fabriksliv som äter upp allt annat, inklusive allt hopp om förändring. ”Ett liv utan fabriken, ett liv levt efter en annan rytm och ett annat mönster, hur skulle det gå till? Det är fullständigt otänkbart, skrämmande, oavsett stressen, meningslösheten, förnedringen, hårdheten, oavsett allt det är det mer skrämmande att bli av med fabrikslivet. Det finns inget annat, det går inte att tänka något annat.”

Först tänker jag att den här boken bör läsas av dem som kan identifiera sig med fabrikslivet. De som kämpar på med sina jobb för att de inte har något alternativ. Nästa tanke är att det tvärtom är de andra som är de idealiska läsarna: de som är födda in i en annan tillvaro, de vars tjänstemannakarriärer är givna på förhand. Men, tänker jag sedan, de skulle ju ändå inte förstå. Eller vilja veta.

Också i ljuset av dagens moralistiska retorik om vikten av att vara human och engagerad – att, som det heter, ”göra något” – är Fabriksliv en viktig bok. Vad den visar är att den sortens görande är klassbetingat. Det förutsätter ett annat liv än fabrikslivet. ”De mördar människor här. De knäcker ryggar och själar, tömmer oss på liv och dumpar liken.”

Frågan är om den infernaliska utsiktslöshet Pettersson skildrar inte egentligen är större än fabriken. Ger inte boken en bild av ett mer övergripande tillstånd av omänsklighet? I så fall finns det trots allt en exklusiv styrka i detta fabriksliv: styrkan i att kunna se både sin egen och en mer omfattande fångenskap.

FAKTA

Prosa

Fabriksliv

Eric Pettersson

Eskaton