Sveriges solidaritet med Solidaritet

Kalle Holmqvist om en spännande facklig historia i vårt södra grannland Polen

Lech Walesa hyllas av varvsarbetare i Gdansk 1983.
Foto: AP
Lech Walesa hyllas av varvsarbetare i Gdansk 1983.
BOKRECENSIONER

I november fick Polen en ny regering som närmast kan betecknas som högerextrem. Förra helgen demonstrerade 50 000 personer i Warszawa mot den nya regeringens försök att byta ut domare i författningsdomstolen och kontrollera medierna. Kanske håller Polen på att gå samma väg som Ungern.

I det läget kan det vara hög tid att minnas det svenska stödet för Polens folk under 1980-talet. Om just det handlar boken Solidaritet & diplomati som getts ut av Södertörns högskola tillsammans med Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och Arbetarnas kulturhistoriska sällskap.

I Polen utbröt flera stora strejker 1980 och 1981. Det polska näringslivet stod nästan helt stilla. Arbetarna krävde högre löner, kortare arbetstid och föreningsfrihet. Den oberoende fackföreningsrörelsen Solidaritet (Solidarnosc), som bildades av varvsarbetare i Gdansk, samlade som mest tio miljoner medlemmar. Solidaritet var så starkt att det periodvis kunde verka mer eller mindre lagligt. Men i december 1981 infördes undantagstillstånd och militärledningen tog över regeringsmakten. En regimtrogen, och därmed arbetsgivarvänlig, ”opolitisk” facklig centralorganisation bildades. Tusentals av Solidaritets aktivister fängslades.

Fast i längden var det omöjligt för militärregimen att stå emot det fredliga motståndet. Redan 1986 började de politiska fångarna frisläppas och våren 1989 – flera månader innan Berlinmurens fall – avvecklades enpartisystemet.

Den polska motståndsrörelsen hade starka sympatier i Sverige, framför allt inom fackförbunden.

Inte bara på central nivå, utan också bland gräsrötterna – det handlade om fackligt aktiva grafiker som åkte ner för att installera underjordiska tryckerier, privatpersoner som skickade brev och matpaket till fängslade fackliga aktivisters familjer, enkronor i en insamlingsbössa som gick runt bordet på ett årsmöte. ”Man får gå tillbaka till andra världskriget för att finna ett lika starkt folkligt engagemang för ett grannland”, konstaterar Karl Molin.

Solidaritet hade kopplingar till katolska kyrkan, men var mest av allt en bred rörelse med motstridiga intressen inom sig. En intressant sak som nämns i boken är att det på många håll inom Solidaritet fanns idéer om arbetarstyre av företagen. Under strejkerna i början av 1980-talet förberedde Solidaritets fackklubbar arbetarråd som skulle ta över produktionen. Det var något som intresserade både fackliga aktivister och radikala intellektuella i Sverige.

Som så ofta när högskolor ger ut böcker är det delvis svårläst, småtråkigt och alldeles för tjockt. (Boken innehåller till exempel 141 sidor med fotnoter.) Men själva historien är otroligt intressant och den har sällan beskrivits tidigare. En anledning till det, som författarna själva nämner, är att mycket av solidaritetsarbetet skedde i hemlighet och aldrig protokollfördes.

Kanske är det också så att berättelsen om klasskampen i Polen passar dåligt in i den officiella historieskrivningen. Revolterna i öst på 1980-talet framställs ibland som borgerlighetens triumf. Men när det gäller Polen handlade det snarare om arbetare som gjorde uppror mot sina chefer.

Det system som rådde i Östeuropa under kalla kriget var inte i någon rimlig mening socialistiskt, eftersom socialism betyder att folket ska styra över ekonomin. De östeuropeiska upproren under 1980-talet var ett historiskt framsteg. Förtryckare ska störtas, oavsett vad de kallar sig.

Vad som hände med Polen sedan är en helt annan sak. Det var rätt av den svenska arbetarrörelsen och vänstern att ställa upp för Solidaritet, precis som det var rätt att stödja ANC, trots att Sydafrika inte blev något jämlikt paradis efter att apartheid avskaffats.

Men visst är det lite sorgligt att blicka sydösterut så här 25 år senare. Vart tog de polska varvsarbetarnas dröm om att få styra sina egna arbetsplatser vägen?

FAKTA

HISTORIA

» Solidaritet & diplomati

Klaus Misgeld, Karl Molin och Pawel Jaworski

Södertörns högskola