Myllrande historiedrama

Tegelsten om 1700-talsprofet skapar diskussion

Olga Tokarczuk (född 1962), polsk författare. Foto: K Dubiel for Polish Book Institute
Olga Tokarczuk (född 1962), polsk författare. Foto: K Dubiel for Polish Book Institute
BOKRECENSIONER

Olga Tokarczuks nära tusensidiga roman om 1700-talsprofeten Jakob Frank har i Polen vållat viss diskussion. Romanen rör vid ett förflutet som man i dag inte gärna vill kännas vid: hur Franks religiösa, av judar bestående rörelse hånades, förföljdes och drabbades av plundring, våld och död. För svenska läsare är denna diskussion något avlägsen, i stället möter vi en svunnen värld, föga känd utanför judiskt religiösa kretsar.

Jakob Frank såg sig som arvtagare till Sabbatai Zevi, en 1600-talsrabbin som i sin tur såg sig som judarnas Messias. Så även Jakob Frank. Frankismen, som rörelsen av eftervärlden kallas, kan kort beskrivas som en sekt som närmade sig katolicismen. Man tog avstånd från Torah och dess kanske viktigaste grund, Moses tio bud. Kabbalismen med den medeltida skriften Zohar spelar en roll, men i bakgrunden. Jakob Frank grundade i stället en sekt där ägandet är gemensamt, alla ligger med alla och den yttersta dagen är nära.

Vi möter ett skeende i skuggan av upplysningen. I slutet av den omvänt paginerade romanen (en bugning åt hebreiskan enligt författarens efterord), när Jakob är död och sekten splittrad, men dess umbäranden ännu lever i mannaminne, når 1700-talets utveckling ikapp. Automater och andra mekaniska uppfinningar glider förbi, namn som Diderot eller Kant sipprar in (liksom Mozart och Haydn), som, understödda av franska revolutionen och dess idéer, skulle befria människan från religionens bojor. Världen, helt enkelt, får plötsligt utrymme i den dittills sektstyrda skildringen.

Om allt detta har Olga Tokarczuk skrivit en imponerande kollektivroman. Även om Jakob Frank är solen i detta mänskliga planetsystem bestående av allt från månar till små sorgliga meteoritrester, så vimlar det av personer. Till läsarens inledande förtvivlan byter personerna namn på rent ryskt vis. Naturligtvis handlar namnbyten om att när frankisterna lämnar judendomen för att låta sig döpas, så måste de anta kristna namn, vilka följer dem, men inte sällan med de judiska namnen som ett slags verbala skuggor.

Som den långa undertiteln (för lång att här återge) till detta myllrande epos meddelar, rör sig handlingen över flera länder och språk, men med Podolien (del av nuvarande Ukraina) och polskan som nav. Det var där Frank föddes 1726, men sektens öden rör sig över tid och rum beroende på om de får beskydd eller fördrivs. Oftast det senare. De råkar i onåd, judar som inte längre är judar, men heller inte, trots kretsar som välkomnar omvändelsen till den rätta tron, riktiga katoliker.

"Jakobsböckerna", som bygger på en rad dokument, har tematiska och språkliga likheter med Tokarczuks tidigare romaner. Gammeltida och andra tider, till exempel, rymmer även den bibliska och existentiella skikt berättad med legendens auktoritet. Personerna i Jakobsböckerna hänförs, drabbas av olyckor, drömmer, älskar eller störtas i fördärv.

Jan Henrik Swahns översättning är ett arbete av rang, språket elastiskt men precist, den långsamt förskjutna stilen, som följer tiden och sektens utveckling, vilar elegant i den vackert formgivna svenska utgåvan.

FAKTA

Roman

Jakobsböckerna

Olga Tokarczuk

Övers. Jan Henrik Swahn

Ariel förlag