Munro i fäders spår

Pia Bergström ser ömtåliga minnebilder bli litteratur

Kanadensiska Alice Munro (född 1931) fick nobelpriset i litteratur 2013.
Foto: AP
Kanadensiska Alice Munro (född 1931) fick nobelpriset i litteratur 2013.
BOKRECENSIONER

Alice Munros förfäder var i generationer herdefolk i höglänta Ettrick valley i Skottland, nära Hadrianus mur. På 2000-talet reser hon dit och hittar deras namn både på gravstenar och i lokalhistoriska skildringar på biblioteket. Vissa är färgstarka figurer med närmast mytisk aura. 

Munros efterforskningar om sina anförvanter resulterade i de halvt autentiska, halvt fantiserade berättelserna i Utsikten från Castle rock.

I en av dem föreställer hon sig hur hennes farfars farfars bror Andrew som tioåring får följa med sin far James till Edinburgh. James Laidlaw var en fattig fåraherde, tidigt änkling men bland vänner en ryktbar skämtare och vältalig historieberättare.

Sent på natten, upplivad efter krogen leder han hela sällskapet upp till slottet, beläget på en hög klippa mitt i stan. Väl däruppe, när solen stiger och staden syns i dimman nedanför dem håller fadern ett tal (löjeväckande högtidligt, märker sonen) om Skottlands forna storhet.

Det är en fantastisk scen. På några sidor fångar Munro in förbluffande mycket, om tidens vedermödor, regnet, leran, relationer och karaktärer.

Senare emigrerade denne James till Kanada med tre vuxna barn och deras småbarn. Båten seglade till Quebec runt tiden för slaget vid Waterloo. Munro har hittat Andrews yngste bror Valters korthuggna resedagbok som hon utgår ifrån när hon gör resan åskådlig och levande för oss sentida läsare.

De här vidarediktningarna av det faktamaterial hon samlat och de släktmyter som förts vidare genom generationer kanadensiska Laidlaws, är inte episkt sammanhållna. Snarare impressionistiska nedslag att vila i, historiska situationsbilder där envisa, traditionsbundna, strängt presbyterianskt troende nybyggares hela livsvärldar lyses upp.

De arbetar och arbetar. Med jorden, träden, hugger, sågar, spettar, gräver, bygger och murar. Kvinnorna sliter från tidiga morgonen med sitt, fördömer speglar och syr alla kläder. Snart nog är de alla stoft under gravstenar.

Men en stolthet över ”riktigt” arbete, parat med förakt för allt ”onödigt”; för mycket pengar, romanläsande, snobberi och bjäfs levde vidare som en sträv släkt­anda som även Alice Munro kände av som drömsk och bokslukande ung flicka.

Den som läst På fri fot (2014) känner igen hennes uppväxtmiljö på en gård utanför Wingham i Ontario men här skriver Munro rakare om de omaka föräldrarnas svårigheter. Pappans silverrävsuppfödning gav inte pengar nog och mamman, som var lärarinna, insjuknade redan i medelåldern i Parkinson. Alice, äldsta dottern fick motvilligt sköta hushållet.

Vem är jag? – den fråga som självklart ligger under utforskningen av den egna släkten, blir mer direkt besvarad i de självbio­grafiska texterna i boken andra hälft.

Men när de sammansatta och ömtåliga minnesbilderna blir litteratur lyfter de elegant till en helt annan nivå av sanning. ­Detaljskarpa, lite sorgsna, ändå på något friskt vis oförsonliga kommer de här ­texterna att leva längre än pappret de är tryckta på.

FAKTA

BERÄTTELSER

» Utsikten från Castle rock

Alice Munro

Övers. Rose-Marie Nielsen

Atlas