Aftonbladet
Dagens namn: Elof, Leif
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Kulturmannen Ebba

Ann Charlott Altstadt om Witt-Brattströms grumliga feminism – och könsattacken mot Knausgård

stridbar professor Ebba Witt-Brattström monterar ner kulturmannen i nya essäsamlingen. Men litteraturprofessorn agerar själv kulturman när hon med maktmedel ger sig på Karl Ove Knausgård på grund av hans kön, menar Ann Charlott Altstadt.   stridbar professor Ebba Witt-Brattström monterar ner kulturmannen i nya essäsamlingen. Men litteraturprofessorn agerar själv kulturman när hon med maktmedel ger sig på Karl Ove Knausgård på grund av hans kön, menar Ann Charlott Altstadt. Foto: TT

I essäsamlingen ”Kulturmannen” pläderar Ebba Witt-Brattström rasande och lyckligt för den glömda skatten av kvinnliga författare, dramatiker och kulturbärare som bör få tillhöra kanon. Hon går igenom verk av kvinnor och undrar varför de inte läses, spelas, citeras och beundras.

”Kulturmannen” stoltserar med sin bildning men Witt-Brattström kallar det ”halvbildning” och menar att ”kulturmännens” nedvärderande omdömen, taktiska drag och aktiva motstånd har gjort att vi glömt bort halva vår historia.

Det hon kallar ”systerskapet”, kvinnliga pionjärernas outtröttliga arbete och kamp, födde sammanfattningsvis vårt moderna samhälle; kultur värderingar och tankesätt. En ständigt pågående process kantat av tillfälliga bakslag, nederlag och segrar där könens kamp inte bara föder politiska reformer utan också litterära strömningar och dialektiskt dess motströmningar.

Men Witt-Brattströms textsamling innehåller mer än ärendet att återupprätta kvinnliga kulturpersonligheter, att definiera och höja kulturkvinnan och kvinnoromanen. Hon närläser också några av våra mest namnkunniga författare och presenterar teoretiska tolkningar av olika verk och dess relevans för då- och nutid.

 

Witt-Brattströms stil är så intuitivt tilltalande och övertalande i sin fantastiska språkliga spänst och skickliga referenshantering att det är lätt att glömma att hon inte bara är en bildad intellektuell utan också en sorts politiker på uppdrag.

Ja, hennes och andra kvinnliga författares avslöjande av kulturmannen och den manliga genikulten är på pricken. Men det finns två Witt-Brattström: där finns litteraturprofessorn men också politikern med bagaget fyllt av seminarierummets psykologiskt/psykoanalytiskt influerade teorier som ska träda i tjänst för feminismen i offentligheten.

Det blir problematiskt då ändamålen ibland verkar helga Witt-Brattströms medel och redskapet ofta är flummigt teoretiserande, gärna ett slags inverterad sorts freudianism, som för mig saknar verklighetsgrund.

I sin avhandling ville feministen Witt-Brattström upprätta Moa Martinsson, men genom kropps- och kvinnomystiska tolkningar. I Expressens runa över Tove Jansson gjorde hon hattifnattarna till en sorts fallossymboler. I Kulturmannen förklarar hon Karl-Ove Knausgårds intensiva skrivperiod efter dotterns födsel med ”livmoderavund”.


Jag tvingas påstå att Ebba Witt-Brattström när det gäller frågan om kulturmannen tyvärr visar prov på att vara en ohederlig politiker mer än en intellektuell debattör.

Förra året återuppväckte hon i Dagens Nyheter debatten om kulturmannen genom att bland andra fråga Knausgård vad alla trettonåringar fyller för funktion i litteraturen. Hon skriver dock så otydligt att det verkar som om hon varken läst hans debutroman Ut ur världen eller Min kamp-serien. Alternativt vill hon förvirra dem som inte gjort det.

Slängigt och oprecist menade Witt-Brattström, om jag kokar ner de allvarliga pedofila anklagelserna, att Knausgård utnyttjat en trettonårig flickas kropp som litterärt alibi för att dölja ett begär mellan honom och bäste vännen Geir.

 

Knausgårds debut handlar om det unga författarjaget som får jobb som lärare och inleder en relation med en elev. Händelsen inträffar dock innan Geir blir Knausgårds förtrogna i den senare Min Kamp. Där återberättar Knausgård händelsen, som biografiskt material, men till skillnad från vad Witt-Brattströms låter oss anta så inleddes aldrig någon sexuell relation med trettonåringen.

Så hur kan flickan genom sin ungdom vara det ”perfekta, värnlösa alibit i en berättelse som huvudsakligen utspelar sig mellan män”?

Witt-Brattström hänvisar till queerteoretikern Eve Kosofsky Sedgwicks analys av homosociala/homosexuella manliga relationer med kvinnan som alibi i litteraturen. Och hon använder också teorin, eller rättare sagt religionen – som aldrig går att motbevisa – när hon analyserar Lena Anderssons succéroman Egenmäktigt förfarande.

Enligt Witt-Brattström är huvudpersonen Ester Nilssons ”funktion att stillatigande spela rollen av sexobjekt, att vara ett heterosexuellt alibi” för konstnären Hugo Rasks och hans bäste väns begär efter varandra. Det är dock uppenbart för alla som läst Egenmäktigt förfarande, att Hugo Rask är noll intresserad av att ha sex med Ester, att han inte ser henne som ett sex- utan som ett pratobjekt för sin uppblåsta narcissism. Efter tre samlag drar han utan förklaring.

Att den vuxna Ester Nilsson märkligt nog inte inser hans sexuella ointresse och vägrar acceptera brytningen tolkar Witt-Brattström som en ”motståndshandling i en tid då sex-radikalismen i form av allt grövre nätporr utmanar feminismen. Slagfältet för detta köns-krig är den oskyldiga unga kvinnokroppen”.

 

Då Ebba Witt-Brattström genom antydningar låter definitionerna av homosocial och homosexuell glida ihop när hon beskriver de manliga relationerna, måste vi ju också dra slutsatsen att hennes före detta man Horace Engdahl och vännen författaren Stig Larsson egentligen vill ligga med varandra? Om vi tar Witt-Brattström på allvar, var hon bara ett heterosexuellt alibi för att inte deras omskrivna vänskapsrelation skulle hamna i sängkammaren.

Witt-Brattströms kritiska tolkning av Knausgård och hans debut Ut ur världen utökas i essäsamlingen Kulturmannen. Hon kopplar nu ihop Christa Wolfs roman Kassandra och de homeriska krigarnas våldsutövning mot kvinnor och barn med Knausgårds unge lärare och hans relation med sin trettonåriga elev. Kassandra får representera den sanning som bevittnas av alla utsatta kvinnor vars röst vår kultur inte tror på eller hör.


Men Knausgårds unge lärare är så långt ifrån en homerisk hjälte vi kan komma. Han är en ömklig trasig misslyckad lögnare och något har gått jävligt snett med hans verklighetskontakt. Ut ur världen är skriven så att vi aldrig känner någon sympati med huvudpersonen. Hans upplevelse av relationen med trettonåringen är helt vriden och väcker avsmak. Ebba Witt-Brattström är dock så välformulerat flyhänt och associativ, att de som inte läst romanen skulle acceptera att Knausgård nämns i uppräkningen av antika krigsförbrytare. Men renodlar vi författaren Knausgårds brott så handlar det om att han inte låter offret tala och ge sin version, alltså ge Kassandra en röst.

Witt-Brattström vill helt enkelt att författare som skildrar olika förövare inte ska använda sig av ett jagperspektiv. Det är svårsmält långsökt och har i sak väldigt lite med feminism att göra.

 

Dagens Nyheters litteraturkritiker Åsa Beckman menade att kulturmannen är på utdöende. Kulturen har förlorat sin samhällsstatus och när fältet fylls av kvinnor som också skapar behöver de inte längre utveckla strategier, det vill säga läsa av mannens behov, för att få vara med. Med Bourdieus ord: de sociala maktrelationerna behöver inte längre erotiseras.

Jag vill tillägga att jämställdhet inte vaccinerar mot vare sig den formella eller informella statusordningen. Jämställdhet rår inte på hierarkier utan gör dem bara könsblandade.

För Witt-Brattström agerar själv Kulturman då hon använder sin makt att genom vantolkning och grumliga teorier hissa Lena Andersson och dissa Knausgård på grund av deras kön. Ja, jag kan inte förstå det som annat än som utslag av den könskamp som Witt-Brattström anser driver (litteratur)historien framåt. Och i krig är allt tillåtet?

Kulturmannen/kvinnan Ebba Witt-Brattström är svår att hantera då hon både har rätt och fel på ett sätt som får mig att undra om jag blivit förförd bakom ljuset, blivit omkullsnackad helt enkelt, de gånger jag håller med henne.

Ebba Witt-Brattström Lena Andersson Stig Larsson Horace Engdahl Åsa Beckman Tove Jansson Karl Ove Knausgård
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet