Bokrecensioner

Vilse i sexparadiset

Alice Kassius Eggers läser en debutroman som alienerar

debutant Erika Bernalt (född 1987) studerar till trädgårdsingenjör i Alnarp. ”Bluebird” är hennes debutroman.
debutant Erika Bernalt (född 1987) studerar till trädgårdsingenjör i Alnarp. ”Bluebird” är hennes debutroman.Foto: MALIN BERNALT

Tänk dig att din enda vän är en virtuell hamster, och till och med hon vill knulla. En tydligare bild av Erika Bernalts debutroman Bluebird är svår att hitta; alienation manifesterad genom absurditet och sexualitet.

Bluebird vill ha svarta kläder, vill räkna, vill slippa beröring. Men på ön där hon bor råder ett slags förvrängd utopi, där naturlighet dyrkas och könsumgänge kantar gatorna. Naturlighet helt utan utrymme för tvivel: ”du måste vara lycklig, som bor på världens vackraste plats”, säger Grannens två fnittrande tvilling-lovers från Systerön.

Strax efteråt ska de mata Bluebird med choklad och försöka locka henne till ”fulländning”, ett övergrepp maskerat till välvilja.

Det skulle kunna vara fanfiction där amity-falangen i Veronica Roths Divergent-serie spårar ur, en fridfull massa som ler undflyende åt allt som innebär en potentiell konflikt. Fanfiction-känslan förstärks ytterligare i och med bokens genomgående du-form, ett påträngande grepp, känt från ­erotiska noveller och rollspelsböcker:

”Du rodnar. Och chefen hör och något tänds i hennes ögon igen, hennes rara lilla arbetsmyra. Hon häller upp mousserande i stort glas och räcker det till dig, skål säger hon. Skål Bluie och du vågar le ge ifrån dig små skratt.”

Här har Bluebird flytt till Staden och fått allt hon önskar sig, det vill säga ett jobb i en skyskrapa och trendiga kläder. Staden som hon suktat efter under ensamma nätter på öns kontor, med hemligt internet och en insmugglad skvallertidning, med Tamagochi-hamstern Jamie som enda sällskap.

Men Bluebird som vill fly kroppsligheten hamnar rakt i händerna på Stadens variant av ”fulländning”. Cynisk dekadens och en stram chef förtjust i BDSM – för att fortsätta på fanfictionspåret – en kvinnlig Mr Grey.

Häromåret kom Per Nilssons Otopia som ställde liknande frågor som jag tänker att Bernalts bok vill göra. Om hur fri total frihet kan vara, om hur paradiset kan bli ett fängelse för de som inte passar in.

Hos Bernalt är bestraffningen subtilare, Bluebirds föräldrar är uppenbarligen besvikna på sin dotter som hellre ägnar sig åt siffror än älskog, men några repressalier leder det inte till. I stället blir det tydligt att alienation i sig är straff nog, att inte kunna spegla sig i något i sin omgivning växer till ett akuttillstånd. Komplett med självskadebeteenden i form av överdrivet skrubbande av huden, celibat och svält i protest mot öbornas frosseri.

Men utan möjlighet till spegling blir också jag alienerad, Bernalts text lika undflyende som öns invånare. Jag försöker se bortom de formmässiga greppen men vet inte vad jag ska koncentrera mig på i stället. Ytligheten är kongenial som koncept, men utan kontaktyta blir jag till slut lika tom som Bluebird på ön och längtar mest bort.

FAKTA

ROMAN

» Bluebird

Erika Bernalt

Norstedts