Porrdeckarfantasy utan nödstopp

Carl Michael Edenborg läser en roman som inte liknar många andra

Johannes Nilsson skriver överlastat och spretigt – och alldeles underbart, menar Aftonbladets recensent.
Johannes Nilsson skriver överlastat och spretigt – och alldeles underbart, menar Aftonbladets recensent.Foto: OSCAR NORLING
BOKRECENSIONER

Jag läste Johannes Nilssons debutroman Recension 2002. Den skilde sig från mängden. Sedan dess har jag undrat vad det skulle bli av den originelle författaren.

Nu kommer han med Blodtörst, som förlaget Cl(p)works beskriver så:

”En narkotisk-pornografisk urban-fantasy-deckare om genuspluggande kulturskribenten Nina och den strävande kriminalreportern Karzan som dras in i en övernaturlig maktkamp i Stockholms mediavärld.”

Om denna slogan vill sälja pallvis med böcker, borde den kanske ha putsats. Men om den vill trumpeta ut att den här boken inte liknar många andra, då har den förstås perfekt passform.

Blodtörst kunde vara missfostret efter den rejält fläckade avlelsen mellan kultursatiren i Röda rummet, den metapopulistiska våldspornografin i American psycho och de drogdrivna konspirationsnojorna i Naked lunch.

Det tog några sidor för mig att vänja mig vid det osmältbara: men marginalerna i mitt ex späckades efter hand med allt fler utropstecken, frågetecken och smileys.

Johannes Nilsson är motsatsen till en litterär homeopat. Han spottar på skrivarskoleregler och målgruppstänkande. Hans roman är överlastad och spretig som en tågolycka, och lika färggrann.

En nivå i romanen är mer eller mindre lyckad satir: i en scen står lättigenkännliga versioner av Guillou och GW med varsin spliff och oroar sig över östrogeniseringen av manssläktet. En viktig roll spelar ”Veronika Göthblad”, som hämtat drag från verklighetens Margit Norell, Thomas Quicks psykoanalytiker. I Nilssons övertända fantasi är hon ledarfiguren för den blodtörstiga kvinnliga sidan i den urgamla striden mellan könen.

Blodtörst kastar läsaren från den ena ursinniga extremen till den andra: radikalfeminister med övernaturliga krafter, biologisk krigsföring i folkhemmet, pornografiska närbilder, Flashback-stalkare, varulvar och vampyrer, ninjaseriemördare, härliga jointar och sexig ecstasy och magiska svampar som ger superkrafter.

Dessutom hinner Nilsson med att teckna en smått omöjlig kärlekshistoria mellan en kvällstidningsmurvel och en feministbloggdrottning. De skriver dessutom båda för Aftonbladet: den ena för patriarkatets nyhetssida och den andra för feminismens kultursida.

”Blodtörst” kanske inte skulle stå sig i konkurrensen på charterhotellets gratisbokhylla, trots att formen vill vara lättsam och underhållande. Det karnevaliska och genreupplösande sliter sönder den inifrån. Författaren är medveten om det. Mitt i boken säger en av huvudpersonerna: ”Okej, det här börjar låta som en riktigt usel deckare.”

Men i jämförelse med de svenska medeldeckarnas stereo­typer och 1900-talsaktiga moralsyn, är Blodtörst så mycket mer vital och utmanande, en upphetsande antideckare.

Nilssons skrivarstuga saknar nödstoppsknapp. När läsaren redan har ögonen i halsgroparna smäller han till med ännu en samtidssatirisk roundkick, ett par lågfinkulturella magpumpare och några porrfantasydrogromantiska jabbar. Det är underbart. Fler borde skriva utan säkerhetsbälte. När jag slog igen pärmarna och såg mig i spegeln liknade jag en Don Martin-figur: ”PLORTCH! SHTOINK! SPLOYDOING!”.

Kan betyget bli bättre?

FAKTA

ROMAN

Blodtörst

Johannes Nilsson

Förlaget Cl(p)works