Änkans vrede

Therese Eriksson om Anneli Jordahls kamp- och sorgesång

Anneli Jordahl (född 1960) är författare och litteraturkritiker.
Foto: SARA MAC KEY
Anneli Jordahl (född 1960) är författare och litteraturkritiker.
BOKRECENSIONER

Arbetardöden. Så brutal och bortglömd. Krossad av ett gjutblock, kolmonoxidförgiftad inuti en silo, skallen klämd mellan skärm och däck på en lastbil. Kanske blir det en anonym notis i tidningen. På sin höjd. Inför döden är vi alla lika? Skulle inte tro det, va.

Jeanettes man Boris slukades av lågorna på sin arbetsplats, han brann upp. Arbetsplatsolycka. Ingen utredning, ingen rättsprocess, inget skadestånd och framför allt: ingen ursäkt.

Åren efter makens död drivs änkan av en oresonlig vrede, hon samlar tidningsnotiser om arbetardöden i en klippbok. Håller ostoppbara monologer för dottern och hennes obekväma akademikerkille. Det brinner i bröstet likt flammorna som tog Boris. En besatthet, en eld, som så småningom tar Jeanette ”overseas” – hela vägen till San Francisco fast hon inte har flugit på 40 år.

”Som hundarna i Lafayette Park”, Anneli Jordahls nya roman, är sorgesång och kampsång i ett. Förtvivlan och ilska skrivs fram med samma rytm; pregnant och stötvis, som i stackato. Jordahl lämnar inget utrymme för sentimentalt ältande eller svårmodiga utvikningar; Jeanette är saklig och handfast, romanen likaså.

Och i all denna effektivitet och kärvhet bubblar sorgen upp med kraft. Ingen smärta är så tydlig och drabbande som hos den som försöker dölja den. Den skymtar där i blänket i den robusta överlevartypens blick, hastigt förbiilande men distinkt.

Att Anneli Jordahl har skrivit en roman om klass är ingen överraskning för den som överhuvudtaget någon gång har läst något av det hon skrivit förut. Jaha, och? Att det finns en viss förutsägbarhet i en författares val av ämne, betyder inte att samma förutsägbarhet flyttar in i romanen.

Jordahl har sitt tema, och därtill ett repeterande som tillkommer de flesta skrivande människor, men hon vrider och vänder på det; stöper det i ständigt nya former. Länge var hon förknippad med skildringen av klassresenären med den dubbla hemvistens våndor. Men Som hundarna i Lafayette Park, liksom förra romanen Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona (2014), skildrar snarare den uteblivna klassresan.

Med sina två senaste romaner bryter Jordahl med en förväntad dramaturgi – den som säger att den tänkande, medvetna och välformulerade arbetarklasskvinnan också ska göra resan. Jeanette drar visserligen till San Francisco – det är efter att arbetardödsbesattheten parat ihop sig med febrigt intresse för Angela Davis och Svarta pantrarna – men klasstillhörighet byter hon inte.

Att åka på en psykologikonferens med sin knackiga skolengelska gränsar till vansinne, men Jordahl balanserar mötet mellan Jeanettes klassvrede och den akademiska identitetspolitikens diplomati så väl. Låter Jeanette vara allt – impad, avundsjuk, skeptisk och genuint, öppet nyfiken. Trotset och osäkerheten hand i hand. Klasserfarenheten.

Ändå är det inte kampsångens toner som jag lyssnar mest uppmärksamt till, utan sorgesångens. De som man måste anstränga sig lite för att höra; grundackordet som dröjer sig kvar och fäster, helt oberoende av romanens politiska överbyggnad.

Som hundarna i Lafayette Park är en roman om förlusten av en make, men ännu mer en roman om en hund! Om att vara en förtidspensionerad änka som finner glädje, trygghet och kärlek i ett husdjur hon aldrig ville ha. Hunden döper hon till Boris efter maken, han som är uppbrunnen, sörjd och som så ofta gjorde hennes liv till ett helvete i mikroformat. Hundboris däremot, är något helt annat – ”oändligt mycket bättre än människor på att ta emot kärlek” – och Jeanette vet vad folk tänker: ”En åldrad kvinna som klamrar sig fast vid ett pälsdjur gör sig löjlig, rynkig kvinnokropp med ömhetsbehov inger äckel.”

En redig, stridbar kvinna kring 65 hittar sina sätt – för sent för karlar och krumbukter. Tranornas trumpetande och en kärvänlig hund i fotändan duger gott. Eller? Som hundarna i Lafayette Park är utöver sin klass-vrede berättelsen om den åldrande kvinnan som reder sig själv, och om den ensamhet som tär även på den som helst vill vara för sig själv: ”Och ensamheten, den kan knäcka vilken eremitbegåvning som helst.”

Där är den – glansen i blicken. Lågmäldare i sin brutalitet än arbetardöden, lika orättvist bortglömd.

Therese Eriksson

Anneli Jordahl är kritiker i Aftonbladet, därför recenceras
boken av Therese Eriksson, kritiker i Svenska Dagbladet.

FAKTA

ROMAN

» Som hundarna i Lafayette Park

Anneli Jordahl

Norstedts