På korståg mot islam

Åsa Linderborg läser en förbannad Adonis

Adonis.
Adonis.
BOKRECENSIONER

RECENSION. Islam har inte bidragit med något av värde de senaste femtonhundra åren, påstår den syrisk-libanesiske, ständigt nobelpristippade poeten Adonis.

Det har väl inte kristendomen heller, kan man invända. Men frågan är hur fruktbart det är att alltid bemöta ­kritik mot en religion genom att kritisera en annan. Reflexmässig relativism förhindrar den diskussion som alla religioner/ideologier måste underkastas. Framför allt omöjliggör den att ta människors tankar och oro på allvar.

Om nu oro är rätt adjektiv för att beskriva Adonis känslor för islam. Han är nog mer förbannad. Det är i alla fall så det känns när man tar del av hans samtal med psykoanalytikern Houria Abdelouahed, sammanfattad i boken Våld och islam.

Genren måste understrykas; det här är en samtalsbok, inte en idéhistorisk essä eller brevväxling där man filar på argumenten. Mycket som är självklart för Adonis och Abdelouahed blir osagt och sätts därför inte på pränt, särskilt som de tycks känna varandra väl. Det ger texten blottor, speciellt när det gäller definitioner och empiriska fakta – det finns, helt enkelt inte.

När de pratar om islam avser de i första hand den teokratiska nivån, den fundamentalism som är förbunden med makten. Genom att nämna IS och Saudiarabien ger de ett riktmärke om vilka de i huvudsak avser.

Islams grundläggande problem, menar de, är att den kom i en fulländad form. De sanningar som traderas är absoluta och individen kan inte tillägga eller dra ifrån något. Sanningen finns inte i världen, den finns i texten. Därför är islam ”fjättrad vid det förflutna”, ­hela identiteten ligger i upprepningen.

Det gör islam till en svartvit religion: ”Det goda är det som enligt islam är tillåtet för muslimen och det onda är det som är förbjudet, utan hänsyn till vad som är tillåtet eller förbjudet hos andra folk.” Detta har legitimerat islamisterna att överta ”erövringarnas logik”, syftet är att islamisera hela mänskligheten. ­Koranen, menar Adonis, är en av världens våldsammaste böcker.

Betyder det att islam alltid ­leder till våld? Titeln antyder det, men på den frågan tror jag inte Adonis själv skulle svara jakande. Allt handlar ju om hur islam, precis som alla andra religioner, blir ett redskap i kampen om den världsliga makten.

Lika viktig i processen är hur den muslimska världen blivit ett slagfält i stormaktspolitiken. (Se Ingmar Karlssons nya, alldeles utmärkta bok Roten till det onda, Historiska media).

När Bush, kapitalets och det militärindustriella komplexets ombud, startade kriget mot Afghanistan – vilket var att be om islamism – var retoriken i enlighet med den kristna erövrartraditionens logik: Gud är med oss, nu måste ni andra också välja sida.

Det finns inte en stor vetenskapsman eller filosof som är djupt troende muslim, påstår Adonis. Islam har ingen idé om hur världen ska förändras, alla som har bidragit med något har mer eller mindre lämnat den religiösa andan eller ”stammentaliteten”.

Det skorrar lite mot den forskningstrend som framhåller de kommunicerande kärlen mellan den antika filosofin och islam. Ett exempel är idéhistorikern Klas Grinell, som i dagarna utkommer med Islams filosofihistoria (Molin & Sorgenfrei).

Adonis uppfattar islam som absolut. Det stämmer kanske att den är ovanligt textbunden, men Adonis missar att inga samhällen är statiska. Se bara Iran, som haft konjunkturvågor av kulturell progressivitet och fundamentalistisk regression. Just nu är landet på väg in i en pragmatisk fas som de flesta verkar förstå är nödvändig för landets utveckling.

Adonis erkänner att det finns miljöer som tvingar islam till modernisering. Han nämner särskilt kvinnan som religionens motsats eftersom kvinnan alltid är i förändring (här känner man igen den lite romantiska poeten, som jag älskar). På den punkten säger Abdelouahed för första och enda gången emot: ofta är det kvinnorna som mest ihärdigt upprätthåller hederskulturen, för annars kan de själva råka illa ut. Det är nog sant, men lika sant är att de flesta muslimska mödrar skapar en gud i vardagen att älska.

Våld och islam är problematisk för att den är så kategorisk och rapsodisk, och riskerar spela islamofoberna i händerna. Man kan också kritisera Adonis och Abdelouahed för att slå in öppna dörrar, för vem kan förneka att islamismen är dogmatisk och våldsam? Men jag vill hellre säga att de öppnar ett fönster. De sätter nämligen ett ord på dagordningen som varit bannlyst länge nog nu: upplysningen.

Den arabiska våren blev en katastrof, menar de, eftersom den inte vilade på ­sekulär grund. Det folkliga missnöjet ­kidnappades av upplysningsfientliga fundamentalister. Revolutionens nederlag möjliggjordes av att västmakterna knyter band med vem som helst i kampen om mellanöstern, det vill säga, man har kollaborerat med islamister som ­skiter i civilisationen.

Adonis och Abdelouahed broderar inte vidare på det, och det behövs egentligen inte, men jag vill ändå dröja vid upplysningen eftersom den utrangerats av stora delar av vänstern, trots att den har grunden för hela sitt tänkande just där.

Upplysningen har med rätta anklagats för att vara auktoritär och eurocentristisk, vår modernitet handlar om att hävda överlägsenhet över andra. Problemet med den här halvsekellånga uppgörelsen är att den kastat ut barnet med bad­vattnet. För även om upplysningsprojektet har en kärna av herremaktsmentalitet, har det samtidigt inneburit en enorm utveckling på många områden. (Även utveckling är ett ord som blivit tabu.)

Med hjälp av den brittiske filosofen Andrew Collier (d. 2014) kan vi skala ner upplysningen till ett par ideologiska grundpelare som får tjäna som ideologisk sockel när allt annat rasat.

Till upplysningen hör idén om rationaliteten och att människan har ett förnuft. Det är det bästa argumentet och inte den största auktoriteten som ska vara vägledande. Det har inneburit att nya grupper tillåtits komma med ny kunskap och nytt tänkande. Det ger intellektuell frihet, öppenhet och dialog. Här ligger grunden för all utveckling.

Kunskap bygger på empiriska fakta som kan kontrolleras av vem som helst. Även om vetenskap kan missbrukas, syftar den nästan alltid till att skapa bättre liv och bättre politiska beslut.

Det är det här som alla religiösa fundamentalister missar. Eller den dogmatiska marknadsliberalismen, för den delen.

Upplysningen säger också och att människan ska vara jämlik. Idén om universalism går ut på att världen går att begripa. Att vi människor kan förstå varandra eftersom alla har samma grundläggande behov.

Det är det som de mest fyrkantiga identitetspolitikerna missar, liksom även ­nazister och allsköns högernationalister, som menar att svarta bäst lever med svarta etc.

Enligt Adonis, vars hela intellektuella självbild ligger i upplysningstraditionen, finns demokrati och jämlikhet bara i det västerländska tänkandet. Det är nonsens. Demokrati och jämlikhet är högst mänskliga önskemål, överallt i alla tider har det funnits en folklig moral som kräver resursbalans. Det är det som gör alla samhällen dynamiska. Det är det som ofrånkomligt skapar konflikter, för att prata med Marx, också han intimt förbunden med upplysningen.

Upplysningens maxim om alla människors lika värde betyder inte att man ska acceptera alla åsikter som lika värdefulla. Tvärtom, upplysningen är ett befriande motgift till den kulturrelativism som bortskämt nog inte förstår att sätta pris på våra historiska segrar. Som det här med hur vi ska behandla män respektive kvinnor.

”Jaha, du vill inte ta kvinnor i hand, vad intressant!”

Tänker vi så – att alla får göra som de vill eftersom de bara följer sina traditioner som andra inte har rätt att ställa oss till doms över – har ”toleransen” villat bort oss. Universalismen handlar inte om att alla hela världen ska se likadan ut – vi ska få vara olika – men vissa värderingar kan vi aldrig kompromissa med, så som jämlikhet och demokrati.

Vi måste helt enkelt sluta ta kulturell hänsyn till att män och kvinnor inte behandlas lika (vilket inte enbart sker i islam). Vi kan förstå hur det historiskt har blivit så, men vi kan inte säga att det är okej.

Två dagsaktuella exempel visar hur upplysningen kan fungera som ideologisk kompass: Säger vi att staten ska vara sekulär, kan vi inte tillåta religiösa friskolor. ­Religionsfrihet är nämligen något annat än att pedagogiken ska utgå ifrån vilken människosyn och världsuppfattning som helst. Men menar vi allvar med religionsfriheten, kan vi inte säga att kvinnor ­bara får bada om de visar huden.

Adonis och Abdelouahed lever i Frankrike, ingenstans i Europa är hetsen mot muslimer så aggressiv som där. Men också i Sverige finner vi mainstreamliberaler som tror att de står för ett upplysningsideal när de tycker att det är rätt att slita badkläderna av muslimska kvinnor. Burkinin är nämligen ett av många redskap för muslimerna att ”nästla sig in” i vårt sekulära samhälle (Per Wästberg, stol nr 12 i Svenska akademin, Expressen Kultur 13 sept).

Intressant nog har Marine Le Pen norpat upplysningsbegreppet – möjligt då både vänstern och liberalerna släppt det – samtidigt som hon mörkar den grundläggande idén om alla människors lika värde. Hon förespråkar till exempel boendesegregering utifrån etnicitet.

Tillbaka till Adonis och Abdelouahed. Poesin är islamismens motsats, säger Adonis, eftersom poesin till sitt väsen ställer frågor. Abdelouahed säger att psykoanalysen är islams negation, eftersom den är ifrågasättande, självkritisk och självreflekterande. Tyvärr formulerar boken de pratat ihop inga frågor alls. Samma kritik som de riktar mot islam/islamismen kan man rikta mot dem; de kommer bara med svar.

Det skänker å andra sidan läsaren hundra frågor att ställa till författarna. Jag vill att Adonis och Abdelouahed pratar vidare, att den här boken ska vara plantskottet på en prunkande dialog med världen runt omkring. Islam som ideologi och praktik är allt för stor och viktig för att inte vi alla ska vilja eller våga bry oss.

Not: Adonis besöker bokmässan i Göteborg och Aftonbladets monter på söndag klockan 12.

FAKTA

SAMHÄLLE

» Våld och islam.

Samtal med Houria Abdelouahed

Adonis, övers. Pär Svensson

Volante