De betalar för din billiga tröja

Malin Krutmeijer om reportaget som synar modeindustrin i sömmarna

tuffa villkor Arbetare på en kinesisk textilfabrik syr kläder av bambu.
Foto: AP
tuffa villkor Arbetare på en kinesisk textilfabrik syr kläder av bambu.
BOKRECENSIONER

De jobbar 70 timmar i veckan och tjänar 600–700 kronor i månaden. Av det betalar de hälften i hyra för ett fönsterlöst plåtskjul i slummen. De blir sjuka av tygdamm, kemikaliehantering, belastningsskador, undernäring och föroreningar. Husen de arbetar i är många gånger dödsfällor, där elfel orsakar bränder och konstruktionsfel får hela byggnaden att plötsligt rasa ihop.

Så har de det, en stor del av arbetarna i de asiatiska kläd- och skofabriker som levererar till jättar som H&M, Puma och Gina Tricot. Det visar Moa Kärnstrand och Tobias Andersson Åkerblom i reportageboken Modeslavar.

De har gjort en gedigen granskning, och rest i Burma, Bangladesh, Kina och Kambodja för att möta människorna som sliter i fabrikerna och deras arbetsgivare. De följer också pengarna, till H&M-ägaren Stefan Perssons skatteplanering och köp av en hel by i Storbritannien. Persson är enligt uppgift god för i runda slängar 180 miljarder kronor.

Skillnaden kunde inte vara större mellan hans tillvaro och den burmesiska flickan Myats. Hon började jobba som elvaåring, och som 16-åring gjorde hon 14 timmar om dagen i en av de fabriker H&M anlitat. När Kärnstrand och Andersson Åkerblom frågar om hon vill tillbaka till skolan börjar hon gråta: det är för sent för henne.

Hennes historia griper tag och ger konkretion åt en exploatering som egentligen redan är känd. Det har larmats om villkoren i klädfabrikerna i årtionden, men upprördheten sjunker undan till ett litet sting av dåligt samvete inför ”made in Burma”-lappen på den billiga skjortan vi inte kan motstå.

Därför är Modeslavar en viktig sammanställning av situationen trots att den har vissa brister, framför allt i sin struktur. Den känns som en rad reportage, med nästan likadan uppbyggnad, lagda efter varandra. Det blir repetitivt: miljöbeskrivning, intervjuer med arbetare, citat från kritisk humanitär organisation, siffror från svenskt företag som anlitar fabriken och så vidare.

Texten hade mått bra av ett stadigare fokus med fördjupning av vissa aspekter och en bättre tematisering. Det är mycket som ska få plats – även den svenska textilindustrins guldålder med hetsen vid löpande bandet får ett kapitel – men till det mest angelägna hör hur boken åskådliggör de stora klädföretagens agerande.

De slår ifrån sig när författarna ställer frågor om löner och villkor: de gör -faktiskt en del och det kommer an på ländernas regeringar att höja minimilönerna, säger de.

Fabriks-ägarna där-emot pratar om en kapplöpning mot botten, där köparna i västvärlden vill betala så lite som möjligt för så mycket som möjligt.

Att klädjättarna flyttar sin import från Kina talar för att de har rätt.

Så fort arbetarna där gick samman och protesterade, med löneökningar som följd, minskade efterfrågan på kläder från fabrikerna. Nu köper de stora företagen från fabriker i Burma och Kambodja i stället. Etiopien blir nästa låglöneland på tur för produktion av kläder, spår Kärnstrand och Andersson Åkerblom.

Det känns rätt hopplöst. ”Men snart tar världen slut för dem”, säger en vän när jag berättar vad jag just har läst. Han menar att en dag finns det inga extrema låglöneländer kvar att flytta produktionen till, när alla dras in i samma system och arbetarna börjar kräva bättre villkor. Jag hoppas han har rätt.

FAKTA

REPORTAGE

» Modeslavar – den globala jakten på billigare kläder

Moa Kärnstrand, Tobias Andersson Åkerblom

Leopard förlag