Nattsvart industri

Kristofer Andersson om en bok som doftar förorenat vatten och kemikalier

Reportageboken ”Den lilla svarta” undersöker förhållandena i textilfabriker i bland annat Sri Lanka.
Foto: AP
Reportageboken ”Den lilla svarta” undersöker förhållandena i textilfabriker i bland annat Sri Lanka.
BOKRECENSIONER

BOKRECENSION. Den här boken kommer olägligt.

För några år sedan var det hippt att tala om arbetsförhållanden i textilfabriker, också bland modeintresserade. Sedan kom det där med hållbart mode och tog över. Nu är det representation och normer som gäller.

Deppigt för journalisten Gunilla Ander. Att höstsäsongen 2016 ge ut en bok som attackerar klädindustrins exploatering av naturresurser och global underklass är lika på som att bära galonbyxor från Hood By Air. Det vill säga inte.

I Den lilla svarta – modeindustrins mörka baksida, uppföljaren till reportageboken Bomull: en solkig historia, reser Ander till det indiska textilmeckat Tirupur. Staden kallas också för Dollar City. Där suger livet, såvida du inte är Ebenezer Scrooge eller en västerländsk turist.

Vägen leder till Sri Lanka. Nähä, inte mycket bättre där heller, vilket eventuellt lär förvåna en och annan miljöpartist som tror att CSR och socialt entreprenörskap kan förvandla dypölar till hängande trädgårdar.

”En chockerande resa”, lovar baksidestexten. Men det finns inget chockerande i berättelsen om villkoren för dem som verkar på botten av den globala textilindustrin, eller om den medföljande och ruttnande omvärlden.

Vi vet redan.

Ändå är detaljrikedomen exakt. Den lilla svarta doftar förorenat grundvatten och kemikalier. Sällan är svenska journalister så hafsiga som när det ska tyckas till om kläder. En kanonad av åsikter, saken är biff.

Men Gunilla Ander reser inte bara till platserna hon skriver om, hon talar med människorna hon tecknar; fyller dem med färg. Då spelar det mindre roll att Ander emellanåt skriver på klassisk Martin Schibbye-prosa, den sortens stilistik som mellan varje rad låter läsaren förstå att det är ett Viktigt Journalistiskt Reportage vi har att göra med. Vilket det ju är. Men sannolikheten att någon mode­intresserad ungdom 2016 läser Den lilla Svarta är urlåg.

I dag är det – mer än för bara några år sedan – personen som är viktig. Som avsändare, men också som underlag för politisk debatt. Glipan i tiden är stängd, då någon som inte är typ leninist på allvar skulle överväga att bryta sitt konsumentmönster på grund av att en oklar typ på andra sidan jordklotet fått en fabrik i huvudet.

Däremot, om ett klädföretag har dålig representation av icke-vita eller icke-smala, ja då blir det andra bullar. Istället för arbetsrätt och kemikalieutsläpp fokuserar modeintresserade och politiskt medvetna unga på urval och identitet. Det här vet företagen, på samma sätt som de en gång förstod att vi skulle fortsätta att shoppa, bara våra kläder förpackades i ekologiska papperspåsar.

Det är därför som Åhléns i en kampanj draperar Rättviseförmedlingens ordförande i urtråkiga herrkläder och kallar det normbrytande.

Det är därför som H&M pröjsar fotokonstnären Arvida Byström, vars CMYK-pimpade estetik är själva symbolen för subversiv och identitetcentrerad modernitet, för att medverka i en reklamfilm med budskapet om att tjejer ska vara sig själva. Ladylike, heter det visst.

Av samma orsaker förmådde Ikea Silvana Imam att kränga sina drömmar till högstbjudande genom att softa i en säng, med motiveringen att hon som invandrare och lesbisk fick chansen att representera en ny sorts svenskhet. Pardon, det kanske du gjorde, men främst slaggade du faktiskt i en säng och fick betalt för det.

Aldrig har det varit så lätt att hålla eventuellt utmanande idéer i schack. I Forsman & Bodenfors-samhället är allt och alla en hög med pengar.

Jag tror att Gunilla Ander – hennes politiska Naomi Klein-hemvist är uppenbar – har ett och annat att säga om den sortens politiska aktivism. Det finns liksom en anledning till att Human Rights Watch inte gjort en reklamfilm med H&M.

Så nej – få kommer att läsa Den lilla svarta. Därtill är den för omodern.

En vass pr-strateg hade möjligen kunnat nysta vidare på det faktum att det är en väldigt bra representation av icke-vita i boken. Även om de medverkande inte hinner prata så mycket om huruvida de är ladylike eller inte, eftersom vattnet de dricker är skitgiftigt.

Vad gäller fabriksägarna lär få saker vara mer välkomna än att väst börjar bry sig mer om vem som har på sig kläderna än om vem som har gjort dem. Som modejournalist är Gunilla Ander dessutom ingen, vilket gör det enkelt för branschen att avfärda hennes bok som ännu en oinsatt vänsterinlaga. Ungefär som den gör med alla texter om kläder som publiceras på Aftonbladet Kultur.

Den lilla svarta ska dock inte läsas som främst en bok om mode. Däremot fungerar den fruktansvärt bra som lägesrapport om vad som sker samtidigt som popstjärnor, politiker, intellektuella och konstnärer lägger till ytterligare en reklamfilm om att man ska vara sig själv till sitt cv på Linkedin.

Och visst ska man vara sig själv. Det är såklart bra att olika sorters människor representeras, också kommersiellt, men man har även rätt att finnas till.

Jag menar finnas till som i ordens absoluta mening:

Rätten att leva; rätten att inte bli ett lik.

FAKTA

REPORTAGE

» Den lilla svarta

– modeindustrins mörka baksida

Gunilla Ander

Ordfront