Magris ger kriget kött och blod

Elise Karlsson läser en storslagen roman

Claudio Magris (född 1939), italiensk författare.
Claudio Magris (född 1939), italiensk författare.
BOKRECENSIONER

BOKRECENSION. Vi samlar på oss så många saker under ett liv. Den som går igenom ett dödsbo har alltid förhoppningen om att bland alla de där sakerna upptäcka det föremål som verkligen utgör den döde, verkligen kommer att säga oss något om det försvunna livet.

Fast det liv som forskaren Luisa Brooks har i uppgift att rekonstruera i romanen Åtalsgrund saknas, är något alldeles särskilt. Det arv han har lämnat bakom sig är förödelsens föremål, krigets tekniska hjälpmedel. Stridsvagnar, u-båtar, obskyra vapen från hela världen, men också papperen och pengarna som möjliggör kriget.

Denne man, som aldrig får ett namn i den roman som skildrar hans liv, har vigt sitt liv åt att skapa ett krigsmuseum. Detta museum ska ställa kriget i fredens tjänst. Genom att katalogisera kriget har mannen hoppats kunna sätta stopp för det för alltid. Sätta punkt.

Liksom museet har Claudio Magris storslagna roman ett antal salar. Vi går in och ut ur dem, förfäras över det som presenteras. Parallellt med beskrivningen av dessa salar berättas historier, inte minst Luisa Brooks egen. Hon som mer eller mindre motvilligt har gjort den döde mannens besatthet till sin egen. I hennes släkts öde får kriget ett mänskligt ansikte, kläs i känslor, begär och svek.

Magris ger kriget skönhet, bilderna väller över sidorna, binder ihop och förklarar, men komplicerar också – en förrädare är inte enbart en förrädare, våld är inte enbart våld. Allt vävs samman, utan att för den delen göra moralen till en luddig fråga. Att utkräva ansvar från alla är inte detsamma som att göra ansvaret utspätt, oviktigt. Tvärtom tycks moralen skärpas för varje ny ­sida av Magris bok. För krigets tekniska detaljer börjar sjunka undan.

I stället framträder La Risiera allt starkare, koncentrationslägret i Magris hemstad Trieste. Romanen växer till en anklagelseakt mot de liv som obekymrat fortsätter medan våldet eskalerar. Mot de som skakar hand med den hand som hållit i den blodiga påken. En anklagelseakt som drabbar inte bara Trieste då, utan också världen av i dag.

Ett tag oroar jag mig för att orden snart ska få slut på innehåll, att Magris vackra, väl avvägda meningar ska fortsätta strömma fram för sin egen skull. Så hittar han återigen en ny vändning, något som gör att händelserna hamnar i ett helt annat ljus och jag förs framåt ända till det obönhörliga slutet. Magris är en mästerlig berättare som inte sviker sina läsare. Åtalsgrund saknas ger krigets tomt skramlande maskineri kött och blod. Romanen har sin omfattning till trots en lätthet, är mer som en vit flagga i vinden än ett monument som förankrats i jorden.

FAKTA

ROMAN

» Åtalsgrund saknas

Claudio Magris

Övers. Barbro Andersson

Forum