Slag för feminismen

Småstadens mekanismer i Fredrik Backmans storsatsning

Fredrik Backman, författaren bakom "En man som heter Ove". Foto: Linnéa Jonasson
Fredrik Backman, författaren bakom "En man som heter Ove". Foto: Linnéa Jonasson
BOKRECENSIONER

Hat förenar starkare än kärlek någonsin kan göra.

Se där ett tänkvärt knytnävsslag – eller en inspirerad tackling. Fredrik Backman byter förlag och startar en ny bokserie om en fiktiv stad och dess fiktiva ishockeylag.

Björnstad är den första delen av fyra. På en hockeytokig ort, en blöt kväll efter en semifinal i juniorligan äger en ödesdiger händelse rum. En händelse som orsakar ett jordskred av hat och svek men också av hjältemod bortom allt förstånd.

Romanen kretsar kring kärleken till idrotten och kärleken till barnen. Känslorna är urstarka men också blinda. Björnstad undersöker hur långt en förälder kan gå för att skydda sitt barn, oavsett om barnet är offer eller förövare.

Värt att minnas är att Backman slog igenom långt innan han skapade En man som heter Ove. Han blev folkkär genom blogginlägget ”Personligt meddelande till den ganska stressade blonda kvinnan i grön Volkswagen Golf” som handlade just om barns skörhet och ångesten som en del av föräldraskapet. Det är ett starkt tema i författarskapet.

Tyvärr kämpar Björnstad alltför hårt för att uppfylla genrens krav, trots realistiska skildringar av råheten i omklädningsrummet och det självklara våldet på plan. Feel good måste kännas gott, kosta vad det kosta vill. Reko karaktärer måste fälla mustiga aforismer och åstadkomma sentimentala utspel.

Till slut känner jag som läsare att jag är fångad i en sorts ranelidska, fast i homeopatiskt utförande. Ta högstämt tungotal, späd ut tills alla molekyler är upplösta, och låt texten bära det orubbliga minnet av molekylerna. Backmans språk är så speciellt att man antingen måste älska eller hata det, något mellanläge finns inte.

Men om man övervinner motståndet mot språket och accepterar att ishockey består av lika mycket skridskoåkning som slagsmål, så uppenbarar sig romanens själ i en oväntad skönhet. Björnstad visar sig vara ett feministiskt upprop.

Kvinnlig vänskap, högoktanig pappafeminism och ekon av SCUM-manifestet kulminerar i slutet av boken i ett fyrverkeri av plakatsymboliska scener. På vägen dit har vi mött många kvinnor vars särskilda plats är i helvetet eftersom de inte hjälper varandra.

Backman fångar skickligt mekanismer som styr lojaliteterna på en liten ort. Korruption är inte pengar under bordet. Korruption är menande blickar och diskreta handslag, värmen i gemenskapen och den försåtliga övertygelsen att brist på civilkurage är detsamma som opartiskhet. ”Jag vill inte välja sida” är en ofta förekommande replik i fiktionens Björnstad.

Bara några få modiga vågar svara det självklara: ”Men det har du precis gjort”.

FAKTA

Roman

Björnstad

Fredrik Backman

Piratförlaget