Vilken bild är sann?

För en dryg vecka sedan överlämnades en officiell rapport om massakern i Srebrenica av en utredningsgrupp tillsatt av den bosnienserbiska regeringen. Enligt en talesman för gruppen slår rapporten fast att mer än 7 000 muslimska bosnier mördades i och kring staden under några julidagar 1995. Offrens identitet har enligt utredningsgruppen i stort sett kunnat fastställas.

Diana Johnstone tvivlar i sin bok på just de dödstal som nu redovisats också av företrädare för den sida som svarade för krigsförbrytelserna. Hon för dessutom en diskussion om övergreppens karaktär: ”Vilka brott som än må ha begåtts efter Srebrenicas fall, är benämningen folkmord överdriven och politiskt motiverad.”

Visst, begreppet folkmord är ofta politiskt motiverat. Vi har nyligen sett en makaber diskussion som rört den mänskliga katastrofen i Darfur. Ska den klassas som folkmord, eller är den - som vår utrikesminister uttryckte sig - ”nästan folkmord”? Lika bisarra debatter förs år efter år om den turkiska massakern på armenier 1915-23. Ska dödandet av hundratusentals armenier ses som ett folkmord eller är det ”bara” resultatet av ett inbördeskrig?

Den amerikanske orientalisten Bernard Lewis (en av Per Ahlmarks idoler) hävdar den senare ståndpunkten när det gäller utrotningskriget mot armenierna. För detta har han i en fransk domstol dömts som historierevisionist. Hans uppfattning delas av många som satt den strategiska alliansen med Turkiet före den historiska sanningen. Erkännandet av folkmord är med andra ord alltid en realpolitisk fråga, en bricka i det globala maktspelet. Det är därför som Vita huset kan proklamera folkmord i Sudan (eftersom förövarna är araber) men vägra erkänna det ännu värre brott som begicks på de anatoliska slätterna (eftersom dådet utfördes av en allierad nation).

Diana Johnstone ser i stor utsträckning det tidiga 1990-talets strider i det sönderfallande Jugoslavien som ett inbördeskrig. Slobodan Milosevic är egentligen en missförstådd folkledare. Den serbiske presidenten har i grunden haft goda avsikter när det gäller bevarandet av en mångkulturell jugoslavisk federation. Kroater och bosnier har med stöd av västliga politiker konspirerat mot en balkansk patriot. Rättegången mot Milosevic har enligt henne organiserats bland annat ”för att fastställa Serbiens skuld för alla olyckor under Jugoslaviens upplösning”.

Är det en sann bild av den man som nu står under åtal i Haag? Jag tror inte det. Även om Jugoslavienkrisen varit ett sorgligt exempel på vanställande propaganda i olika riktningar finns det ändå seriösa forskare som försökt undersöka hur det egentligen förhållit sig. En av de mest ingående granskningarna av händelseförloppet finns numera i en 600-sidig volym av den kanadensiske forskaren Renéo Lukic: L”Agonie Yougoslave (2003). Det är förmodligen den mest väldokumenterade bok om Jugoslaviens historia från 1986 och framåt som hittills kommit ut. Tillsammans med den franske professorn Paul Gardes nästan 500-sidiga arbete Vie et mort de la Yougoslavie (2000) tillhör den det bästa som skrivits på området.

Det innebär inte att man ska ta allt som Lukic eller Garde skrivit som högsta sanning. Men i sin syn på utvecklingen från Milosevics omskrivna tal på Kosovo Polje 1989 till och med 1999 års Kosovokrig ger de ändå en betydligt mer balanserad och komplex bild än den ensidiga framställning av ständiga komplotter mot Serbien som Diana Johnstone står för. Ingen av dem tvekar om att Milosevic bär det tyngsta ansvaret för upplösningskrigen, inklusive mördandet i Bosnien.

Man kan skylla på många felsteg från alla parters sida, men det var ändå den federala armén och dess överlägsna stridskrafter som stod till den serbiske ledarens förfogande. Man kan visserligen med Lukic konstatera att Milosevic och den kroatiske ledaren Tudjman möttes i hemlighet ett stort antal gånger, bland annat för att diskutera en uppdelning av Bosnien-Herzegovina. Man kan peka på desinformationen från bosnisk sida genom amerikanska PR-byråer.

Ändå måste man med Lukic slå fast ”det förkrossande politiska ansvar som vilar på Milosevic och de serbiska och montenegrinska politiska eliter som stött honom”. Lukic pekar i och för sig på ett antal storhetsvansinniga politiska projekt som varit bidragande orsaker till förödelsen på Balkan: tanken på ett Storserbien (1989-95), ett Storkroatien (1991-94) eller ett Storalbanien (2000-2001). Ändå finns det nu tillräckligt många vittnesbörd från Milosevics gamla understödjare (till exempel den förre krajinaserbiska presidenten Milan Babic och hans bosnienserbiska kollega Biljana Plavsic) för att bekräfta bilden av en väl planerad strategi från den serbiska ledningens sida för territoriell utvidgning.

Om Diana Johnstones ensidiga historieskrivning alltså inte håller för en kritisk granskning när det gäller de jugoslaviska upplösningskrigen fram till Daytonavtalet 1995 finns det mer rimlighet i hennes syn på Natos bombkampanj mot Serbien våren 1999. Som Phillip Knightley konstaterat i sin bok om krigsreportagets historia blev i just denna konflikt mediernas partiella kapitulation inför den manipulerande övermakten mycket påtaglig. Natos högkvarter i Bryssel hade kopplat ett säkert grepp om nyhetsrapporteringen. Att bombkriget var en nödvändig följd av en etnisk rensning av albaner blev en etablerad men tvivelaktig sanning, något som senast Bo Pellnäs påpekat i den svenska debatten.

Timothy Garton Ash har om Kosovokriget skrivit att det mest anmärkningsvärda med denna militära kampanj är hur ett gäng albanska före detta marxist-leninistiska terrorister från landsbygden lyckades få USA att vinna kriget åt dem. Det berodde förstås på, skriver han vidare, att det rått ett mångårigt förtryck av den albanska majoriteten och att det fanns ett inre flyktingproblem som påminde om det i Sierra Leone eller Colombia. Men i inget av dessa fall beslöt världens starkaste militärallians att skicka några bombarmador mot en rad civila mål.

Det finns alltså fortfarande en mängd folkrättsliga och moraliska frågetecken att sätta kring denna militäraktion. Den reflekterande publicisten Michael Ignatieff tillhör dem som har påpekat bombkrigets dilemma i Kosovo. En stormakt för ett högteknologiskt krig från 10 000 meters höjd med mängder av ”kollaterala skador” men är inte beredd att ta ett enda eget offer: ”War ceases to be just when it becomes a turkey shoot.”

Att ifrågasätta klokheten i bombkriget mot Serbien är inte något tecken på historierevisionism. Det är verkligen en öppen fråga om det inte skapade fler problem än det löste. En del av dem som entusiastiskt slöt upp bakom Natos aktioner har ju också fått ge sig in på en snårig advokatyr när man några år senare velat se en principiell skillnad mellan denna attack och invasionen av Irak.

Kring detta kommer debatten säkert att fortsätta. Lika säkert kommer det att fortsätta storma kring Diana Johnstone och hennes bok. Själv har jag varken läst den beramade intervjun i Ordfront eller i detalj följt den upphetsade debatt där anklagelser om censur och åsiktsförtryck tycks ha haglat. Men om man som en någorlunda utomstående iakttagare ska försöka göra en summering av det hon faktiskt skriver så skulle den kunna se ut så här:

Hon ger i vissa avseenden en bra och förklarande historisk bakgrund till Jugoslaviens historia från Habsburgsimperiet och framåt, inklusive de ofattbara grymheter som serberna under det andra världskriget utsattes för av tyska nazister och kroatiska fascister.

Hon pekar på intressanta och ibland förbisedda detaljer i det propagandakrig och stormaktsspel som förde fram till Daytonavtalet.

Hon försöker (i likhet med en författare som Peter Handke) att bagatellisera de massakrer och övergrepp som den serbiska sidan gjort sig skyldig till medan hon tenderar att förvränga motståndarsidans motiv och aktioner.

Hon har en naivt överslätande syn på den aggressiva målmedvetenheten hos krigens främste ideolog och arkitekt, Slobodan Milosevic.

Hon delar med andra ord ett av de vanligaste felen i nutidens internationella politiska debatt: att idolisera en historiskt drabbad nation för att sedan försöka bortförklara dess övergrepp.

Kanske borde hon lyssna till det som den kloke professor Garde ger i sin balanserade bok. Han konstaterar att den som har lärt sig uppskatta serberna som ett stolt folk med en egenartad kultur inte kan vara oberörd av det som skett och sker i det forna Jugoslavien: ”Men den sanna vännen är inte den som håller med, även när du felar. Det är den som vågar varna dig när du slagit in på villovägar.”