Hatet går på tomgång

Det brukar upprepas - och tycks faktiskt stämma - att det finns två huvudströmningar i yngre prosa i dag. Den vardagsrealistiska och den fantastiska eller gotiska. Båda traditioner löper vissa risker. Den förra snöar ibland in sig i närsynt tristess. Det materiella överflödet och den andliga nöden i småstad, storstad och förort ska då skildras av var och varannan goddagspilt. Den svenska ledan brukar beskrivas som underminerad av ett "dolt hot" som då och då mynnar ut i plötsligt obegripligt våld. Urspårade grillfester, eller någon som får en stekpanna i huvudet. I princip handlar det om epigoner till Stig Larsson. Den gotiska eller fantastiska traditionen å andra sidan löper risken att landa i pastisch och groteska manér. Våld som ren spekulation. "Skräckel", som Kay Glans kallade det vid början av nittiotalet. Han pekade då delvis ut lite fel författare, men iakttagelsen hade sina poänger och fortsätter att vara profetisk.

Jag tror att det hatiska motivet i den yngre prosan är en reaktion mot den svenska ankdammen - det som Ekelöf en gång i tiden kallade för "de långa, välfödda stundernas trånga ombonade Sverige där allting är stängt för drag". Det som gestaltas är i så fall undertryckta aggressioner och en längtan efter att det äntligen ska hända något - om så bara ett litet tabubrott.

Men både den vardagsrealistiska och den fantastiska traditionen kan vara rätt bra när de förvaltas med vighet. Det finns också skribenter som kombinerar bägge. Så gjorde Daniel Sjölin i debutromanen Oron bror, som handlade om hur trist det är att växa upp i Sollentuna. En monstruös oro stod på tillväxt. Romanen hade sina poänger - det var inte endast en fråga om stereotyper.

I Sjölins roman nummer två, Personliga pronomen - en melodram handlar det dessvärre fortfarande om hur miserabelt det är att växa upp i Sollentuna. Det är för illa gestaltat för att bli en övertygande skildring av hur det är att växa upp som ett samhällets olycksbarn.

Romanen har två centrala händelser. Den välbärgade familjen Sunesohns villa attackeras av ett gäng invandrarungdomar - och dottern Sunesohn spelar in porrfilm tillsammans med ett gäng invandrarungdomar. Pappa Sunesohn räddar rådigt sin dotter ur porrträsket. Med lite större språklig ekonomi hade det kunnat bli ok, men Sjölin slår knut på sig för att låta som Teratologen.

Det har alltså råkat bli så att det är invandrarna som står för både det dolda och öppna hotet - utan att Sjölin för den sakens skull verkar provokativt rasistisk. Problemet är att man inte får känslan att det handlar om en verklig och erfaren konflikt mellan svennar och blattar. Det är inte realism. Men Sjölin tar inte heller klivet ut och gör det hela till en regelrätt melodram. Melodramens viktigaste kännetecken är att de onda är alltigenom onda och de goda alltigenom goda. För att åstadkomma detta hade författaren behövt göra karikatyrerna grövre: invandrarkillarna skulle då ha framstått som ondare och dottern Sunesohn som ett oskuldsfullt offer. Det hade blivit riktigt usel litteratur det med, men åtminstone något annat än en halvdan piruett.

Hatet, som är den här romanens modus, går på tomgång. Det är svårt att veta varför någon i dag försöker utmärka sig med cynism och misantropi. Anlägg ett bajsnödigt medelklassperspektiv på något annat. "Det är en fasans helg i Sollentuna" står det på baksidan av romanen - o så rysansvärt!