Varma kårar

Jag vattnar några hoptorkade rester av den pelargonprakt som förgår, och hoppas på återuppståndelsen. Kanske är det därför den där lilla svartgrå saken som gamle Simon har i en tändsticksask i fickan, som spritter till varje morgon när han spottar på den, inte verkar så konstig alls. Naturen är sig lik, liksom. Även onaturen.

Simon är en av personerna i John Ajvide Lindqvist nya roman Människohamn. Simon är pensionerad illusionist. Som ung trollade han med kort, sågade itu damer och gjorde farliga utbrytartrick, men nu är fingrarna stela av reumatism. Han lever ett stillsamt liv ute på en vacker ö i Stockholms skärgård. Kaffekopparna klirrar, solen glittrar över havet och 80-åriga fästmön Anna-Greta öppnar plastburken med finska pinnar.

Det John Ajvide Lindqvist gör så bra, och som placerar honom bland skräckgenrens förnyare, är att han låter vampyrer, spöken och andra oregerliga krafter leva upp i en högst vardaglig samtid. Och ge sig till känna för ensamma mobboffer, försupna dansbandsmusiker, luggslitna stammisar på pizzerian. Onaturen kan bo i ett badkar med blod i allmännyttan eller i varmvattenberedaren hos en småberusad pappa till en drunknad liten dotter, som i Människohamn. Eller, som sagt, en tändsticksask.

Människohamn hakar tag direkt, och en föreställningsvärld där liv kräver död, offer sin belöning och brott straffar sig verkar lika rimlig som den förtvivlade pappans övertygelse om att dottern finns kvar i det skeva huset de bodde i på ön, och meddelar sig med honom på olika rörande sätt.

Det är läskigt men på ett ganska soligt sätt. Inga sexmord. Knappt nåt blod. Henke och Björn, två tonårskillar som kommunicerar endast med citat av Morissey och som försvann i havet redan på 80-talet, börjar köra omkring på sin flakmoppe på nätterna och sticker knivar i sina gamla mobbare. Men på något sätt tycks de leva mest i de skuldtyngdas drömmar.

John Ajvide Lindqvist har just fått Selma Lagerlöf-priset, filmen som bygger på hans första roman, vampyrhistorien Låt den rätte komma in, har fått pris i USA. Människohamn är också mycket filmisk, även om den som roman inte når upp till den härligt mörka och tragiska debuten. Historien är kanske lite för ljus helt enkelt. Eller för monstruös. Just kombinationen av blommande, svensk Taube-skärgård och nånting vederstyggligt som man knappt kan tänka sig, är svårsmält, kanske för att det glider mot det Hollywoodkatastrofiska bländverket. Underverk och onatur gestaltas ju bara där ­nuförtiden.

Men Ajvide Lindqvist är en mycket skicklig illusionist. Att döden skulle vara svaghet, och livskraften det verkligt farliga är en tanke som redan slagit rot hos mig.