De kommer undan

”Vår kära ledare, Pastor Elizaphan Ntakirutimana: Vi vill informera om att vi har hört att man tänker döda oss och våra familjer i morgon. Vi ber er därför om att intervenera och prata med borgmästaren.”

Den katolska pastorn, från staden Munigoro i Rwanda, som själv var hutu, svarade således på tutsiernas brev: ”Ni måste utrotas, Gud vill inte längre ha er!”

1949 antogs FN:s folkmordsresolution 260 A, som trädde i kraft 1951. Folkmord definierades som ”en avsiktlig handling, oftast av en stat, för att utrota en etnisk, eller religiös grupp” och ansvariga för folkmord skulle dömas av en internationell domstol.

    Det första som slår en när man läser den norska universitetsantologin Folkemordenes svarte bok är hur få folkmord som överhuvudtaget är offentligt kända. Ännu färre stater/statsöverhuvuden har dömts för sina brott.

När den första filmen någonsin om morden på tio miljoner svarta kongoleser (1885–1908) i den belgiska kolonin under kung Leopold II skulle visas på belgisk tv 1996, försökte belgiska kungahuset förhindra visningen. Om den tyske generalen Lothar von Trothas utrotning av hela hererofolket i koncentrationsläger i Kalahariöknen 1902 kan man nästan bara läsa i antologin. Så sent som 1996 förhindrade president Bill Clinton att USA skulle erkänna turkarnas massaker på 1,5 miljoner armenier (1915–1920). Det är till dags dato ett fåtal länder som har erkänt detta folkmord. Nazisternas folkmord under andra världskriget diskuterades knappast före 60-talet, eftersom västmakterna ansåg att alliansen med Västtyskland skulle komprometteras för mycket av deras tyska vänners historiska förflutna. I dag finns det dock 113 000 så kallade shoadokument på holocaustmuseerna runt om i världen. Mordet på en halv miljon romer 1940–45 har ännu inte resulterat i ett enda museum eller minnesmärke. I det nya Europa diskrimineras romerna i många länder på samma sätt som de alltid har gjort.

    Det finns inga minnesmärken över Stalins offer i Ryssland i dag. De som hittills har känt sig blockerade av Robert Conquests propagandistiska siffror (i The Great Terror) bör läsa denna norska antologi, där siffrorna baserar sig på officiella dokument i de öppnade ryska arkiven: 643 000 dödsdomar (nackskott) från 1921 till Stalins död 1953, cirka 19 miljoner fångar i Gulag, varav väldigt många dog av nedslitning under slavarbete och av undermålig kost – och kyla.

Under Indonesiens USA-stödda diktator Suharto dödades 1,5 miljoner så kallade kommunister 1965–67. USA fortsatte att stödja Suharto, president Ford och utrikesminister Kissinger gav Suharto klartecken att börja sitt folkmord på Östtimor juli 1975. Ytterligare en halv miljon dödades eller dog av svält. Suharto åtalades aldrig. Efter att de röda khmererna dödat 1,5 miljoner kambodjaner 1975–79, fortsatte USA att erkänna Pol Pot och gav honom vapenhjälp mot vietnameserna, som ockuperade Kambodja och fördrev de röda khmererna. Pol Pot dog utan att någonsin ha dömts.

    Boken har huvudsakligen skrivits av skandinaviskt universitetsfolk. Med ett undantag: FN:s vice generalsekreterare Jan Egeland ger ett personligt vittnesbörd om Janjawidmilisens folkmord på den svarta befolkningen i Darfur-provinsen i Sudan. Milisen opererar på sudanska regeringens uppdrag. Samma regering som stöttas av Kina med 10 miljarder dollar just nu, samma regering som stöttats av svenska Lundin Oil (med Carl Bildt i styrelsen).

Redaktören för boken är professor Bernt Hagtvet. Han har genom 30 års hårt arbete uppnått att göra folkmord till en disciplin för sig vid Oslos universitetsinstitution för statsvetenskap. Vi skulle behöva en Hagtvet i Sverige.