Smetens regler

Vad är det viktigaste att kunna för den som vill göra karriär? För den som vill klättra uppåt, känna vittring av makt, utan att falla ner ... Det finns många olika svar. Naiva svar av slagen: vara kunnig, ambitiös, rakryggad och orädd. Eller trötta/bittra svar av typen: vara sociopat, falskspelare och tillräckligt dum. Det finns även statistiska svar som understryker att ens löneutveckling gynnas om man råkar vara vit, man och småbarnspappa. De svarsförslag som lämnas i Malte Perssons historiska roman Edelcrantz förbindelser tar fasta på nätverkandets ädla konst under 1700- och 1800-talen.

Vad är att nätverka? Att verka, liksom spinnande, i maktens nät. Då gäller det förstås att först överhuvud släppas fram, eller – troligare – lyftas fram, till själva maktnätet. Under 1700-talet föll alla kvinnor och barn och de allra flesta män bort redan vid denna station. Vilka återstod? Ett antal bättre bemedlade män som kunde homosocialisera sig med varandra. Som självbespeglande kunde idka svärmeri. Det gör i Perssons bok dess huvudperson Edelcrantz (poet, teaterdirektör, uppfinnare med mera) med skalden Johan Henric Kellgren: ”De två kamraterna omfamnar varandra, och blir ett kort ögonblick stående tysta, med i sina näsor den välbekanta doften av fuktigt tyg och hud och hår två män emellan, som tillfälligt tränger undan doften av vatten, stad och höst.”

Men även om Edelcrantz är (den klättrande) huvudpersonen i romanen framstår ändå den svenska och europeiska maktens nätverk som dess egentliga subjekt. Edelcrantz är, förstår man, en spännande karaktär – men det är knappast kring dennes fysiska, känslomässiga och intellektuella vara som romanen spinner sin värld. Istället stiliseras hans person och blir närmast en bricka i ett spel:

Edelcrantz undviker för sin del så långt som möjligt att befinna sig i opposition. Men i likhet med Laclos tycker han sig i allt högre grad äga förmågan att se kommunikationssystem, att visualisera nätverk – de verkliga nätverken, de som ligger fördolda eller ännu bara existerar som möjlighet. När han blundar framträder de som ingenjörsritningar framför hans näthinnor: visionen och verkligheten överlagras, likt ur evighetens synvinkel templet och ruinen.

Vad tänker jag om Perssons roman? Att den är föredömligt välskriven och omvittnar ett omfattande arbete med historiska källtexter. Jag tycker om känslan av att läsa en bok som det måste ha tagit lång tid att skriva. Den signalerar liksom det stora projektets långsamhet och vingslag. Det är både mycket vilsamt och storslaget. Det jag får problem med är att boken varken levandegör eller förhåller sig analytiskt till det maktens nätverk den tematiserar. Detta rottrådiga nätverk beskrivs på vacker prosa – sida upp och sida ner. Det rekonstrueras utan att dekonstrueras.

På samma (vackert) beskrivande sätt radas också ett otal uppfinningar och vetenskapliga experiment från 1700- och 1800-talen upp. Men jag har svårt att förstå den estetiska vitsen med detta konsekventa undvikande av blod, kropp och eld i romanvärlden. Den möjliga samtidskritik som impliceras i romanen (av vår tid som antiintellektuell och ytlig) frambärs med tunn röst då även romanen nöjer sig med att detaljerat beskriva (om än historiskt exotiska) ett otal vägar till ära och berömmelse.

Det blir inte mer intellektuellt och emotionellt utmanande för att vägarna till ära råkar befinna sig ett par hundra år tillbaka i tiden. Ett Dallas är ett Dallas är ett Dallas. Eller så är det precis det som Persson vill illuminera: visst, dagens människor är äregiriga och obildade dumskallar – men äregiriga och dumma, det har vi alltid varit. Det ska vi också förbli.