Protest & motstånd

Vilket yrke har ni?” frågar rätten. ”Antifascist”, svarar Ulrike Meinhof.

När Röda armé-fraktionen, RAF, står åtalad bjuder det tyska rättssystemet upp till svart fars. Juristerna, flera med ett nazistförflutet, gör allt för att de åtalade inte ska prata politik; straff ska utmätas, men brottsmotiven ska tystas. Senare finner man Meinhof hängd i sin cell. Professor Mallach, NSDAP-medlemsnummer 915 49 86, ska vällustigt svinga skalpellen över obduktionsbordet. Det är framför allt hjärnan han vill åt.

Hur kunde en av Tysklands mest respekterade journalister, en välutbildad, intellektuell fixstjärna och tvåbarnsmor med kristen uppfostran, ta till vapen? Frågan är ofrånkomlig – särskilt för den borgerliga intelligentia som med exemplet Ulrike Meinhof lärde sig bli rädd för sina egna barn – men den lägger sig i vägen för andra frågor: Hur kan naziförbrytare fortsätta få vara respekterade män i staten? Hur kan ett land som just avslutat ett folkmord aktivt stödja kolonialkrig i tredje världen? Hur kan en stat som återvunnit demokratin än en gång kriminalisera regimkritiska åsikter? Att isolera RAF till en fråga om individen (det finns de som vill förklara Ulrike Meinhofs väg till terrorismen med ett hjärnbråck) är att bekväma sig bort från en analys av samhällsstrukturerna.

När man läser Ulrike Meinhof av Jutta Ditfurth, en av Die Grünens grundare, inser man att RAF inte föddes i och med fritagningen av Andreas Baader 1970. Man kan lika gärna säga att den uppstod 1952, när polisen oprovocerat sköt tre fredsdemonstranter i ryggen. Eller i samma stund som Förbundsrepubliken bestämde sig för att kampen mot kommunismen var viktigare än avnazifieringen och att de som förföljdes under Tredje riket därför skulle fortsätta jagas. Eller när socialdemokraterna kastade ut sin vänster för att bilda regering med CDU, och därmed skapade en avsevärd opposition utan demokratisk representation. ”När jag flydde från Hitlers tredje rike bestämde jag mig för att ständigt kämpa mot barbariet. Det nya barbari som hetsade Ulrike till döds föddes ur samma ännu fruktsamma sköte”, sa författaren Erich Fried på Ulrike Meinhofs begravning 1976.

RAF är berättelsen om antikommunismen som överordnat paradigm. I Europa fanns det två stater där kommunisterna var illegala – Francos Spanien och socialdemokraternas Västtyskland – men censuren, avlyssningen, registreringen och yrkesförbudet drabbade radikaler av alla slag. Repressionen var nödvändig av det enkla skälet att opinionen uppgick i masstal; tio miljoner namnunderteckningar motsatte sig Nato-samarbete samtidigt som fackföreningsrörelsen gick till offensiv för höjda reallöner och ekonomisk demokrati. Situationen var explosiv.

De historiska omständigheterna kring RAF är med andra ord tunga, och förljuget är påståendet att det var RAF:s metoder Förbundsrepubliken tvingades sätta stopp för. Det var idéerna man ville döda, det var därför staten tog till vapen långt innan antifascisterna gjorde det. ”Lägg hennes mun i en kista av järn”, diktade Karl Vennberg till minne av Gudrun Ensslin. I historiens öppna sår vätskar dock vänsterdeterminismen. Man kan beundra Ulrike Meinhof för hennes rationalitet och konsekvens – särskilt som RAF:s texter var så motsägelsefulla och snåriga – men det var inte av nödvändighet som hon beslutade att överge pennan för ett automatvapen. Hur väl valda måltavlorna än var – amerikanska militärförläggningar, varuhus, arbetsgivareföreningen, Högsta domstolen, propagandamegafonen Springer – var de inte enbart symboler för ett våldsamt samhällssystem det fanns och finns alla skäl att hata; attentaten kostade trots allt liv. Varje människa har moraliskt ansvar för sin egen våldsutövning.

Jutta Ditfurths beundran för Meinhof är alltför stor för att hon ska ta upp sådana här frågor till reflexion i sin biografi som både hade kunnat vara skönare skriven och smidigare översatt. Hon har ändå skrivit en viktig, djupt upprörande bok, eftersom den andlöst nedslående berättelsen om RAF skänker ljus både över andra världskriget och vår tids terrorismbekämpning. Och för den som inte bara vill prata om världen utan också förändra den, är boken ett utmärkt diskussionsunderlag. Vad kan den göra som verkligen vill sätta tryck bakom orden? Frågan är kanske inte varför Ulrike Meinhof gick över gränsen – och var går gränsen? – utan att inte fler tar steget från protest till motstånd.