Mord som affärsidé

Första gången legosoldatföretaget Blackwater väckte någon större internationell uppmärksamhet var i mars 2004. Fyra ”civilanställda” amerikaner lynchades och mördades av en rasande folkmassa i den irakiska staden Falluja.

Incidenten fick vittgående konsekvenser, särskilt för tiotusentals invånare i Falluja. De mördade amerikanerna tillhörde inte krigsmakten eftersom de var ”civila” (några medier beskrev dem till och med som ”hjälparbetare”). Men de var ändå amerikaner. Vita huset betraktade därför morden som en direkt utmaning mot USA:s auktoritet och George W Bush gav order om en ”specifik och överväldigande offensiv” mot staden. Kollektiv bestraffning alltså. Falluja förstördes av den amerikanska marinkåren, tusentals invånare mördades, tiotusentals drevs på flykten.

För den ockuperade irakiska befolkningen var legosoldaterna från Blackwater och liknande företag sedan länge ett lika välkänt som fruktat fenomen. Bagdads gator patrullerades redan 2004 av dessa ”civilanställda” i specialdesignade pansarvagnar, män som såg ut som parodier på Rambo med pannband i?stället för hjälmar, spegelglänsande solglasögon, svettglänsande tatueringar och en t-shirt under den skottsäkra västen med ett emblem som föreställer en björntass sedd genom ett kikarsikte. Legosoldaterna gjorde sig tidigt ökända för att öppna eld närsomhelst och mot vadsomhelst. De hade nämligen fått legal immunitet av ockupationsmakten.

Några år efter Falluja, den 16 september 2007, öppnade en konvoj med pansarfordon från Blackwater eld på Nissourtorget mitt i Bagdad, dödade ett tjugotal och skadade lika många bagdadbor, samtliga obeväpnade. Det var vid den tidpunkten en av sju liknande massakrer utförda av Blackwaters legosoldater.

Men fortfarande kunde inte Blackwaters personal ställas till ansvar för mord i Irak, eftersom landets förre ståthållare Paul Bremer på ett tidigt stadium garanterat dem juridisk immunitet. På den punkten skiljer sig alltså legosoldaterna från de anställda i den reguljära armén. Amerikanska soldater kan åtalas för mord och övergrepp, vilket också har skett i några fall.

Om dessa minst sagt groteska förhållanden visste jag, som ändå är en flitig nyhetskonsument, ingenting av vikt innan jag läste journalisten Jeremy Schahills bok Blackwater – världens mäktigaste privatarmé. Min och, utgår jag från, andras okunnighet i frågan är intressant på mer än ett plan.

Till en början är det ju ändå så att på svenska låter idén om att ”avreglera” det militära försvaret som ett satiriskt skämt, en orättvis drift med högerns privatiseringsiver. Inte ens Jan Björklund skulle föreslå en privat armé. Apoteket och Vin & Sprit, visst! Men privatisera och bolagisera kustjägarna?

På amerikansk engelska är detta emellertid långt från satir. Idén fördes fram redan 1991 av dåvarande försvarsminister Dick Cheney under Bush d. ä. och drevs sedan mot fulländning av hans efterträdare Donald Rumsfeld som fick strålande beröm av Bush d. y. ”för den mest grundläggande förändringen i utformningen av USA:s globala militära engagemang sen slutet av andra världskriget” (tal 8 nov 06).

Och i?dag har vi kommit dithän att det finns lika många legosoldater i Irak som reguljära amerikanska soldater, nej ni läste inte fel.

Hur finansieras en sådan verksamhet? Rätt enkelt, dels genom ”återuppbyggnadsbudgeten” – den förste ståthållaren i Bagdad, Paul Bremer, hann under sitt enda verksamhetsår teckna kontrakt för 2 miljarder dollar med legosoldatfirmorna, 30 procent av ”återuppbyggnadsbudgeten”. Hans efterträdare John Negroponte flyttade en miljard dollar från samma budget till ett projekt för att återskapa ”den salvadorianska modellen”, mordpatruller av latinamerikanskt snitt.

Oljeföretag och andra roffare i det ockuperade Irak är också mer än villiga att betala för ”säkerhet” som den reguljära armén inte kan bidra med.

För den enskilde legosoldaten har det öppnats fantastiska möjligheter. Inom de flesta av världens kända elitförband, som Special Air Service, GSG 9, Navy ­SEAL:­s eller ryska och polska motsvarigheter blir man arbetslös vid 35 års ålder och är då synnerligen utbildad men på ett sätt som svårligen erbjuder försörjningsmöjligheter på den civila marknaden. En legosoldat i Bagdad tjänar däremot 1?000 dollar om dagen. Och 35 år är ingen ålder på en mördare.

Privatiseringen är således en lysande affär för många. Mest naturligtvis för män som grundaren av Blackwater, den 39-årige Erik Prince. Han började 1996 med en liten skjutbana i ett träsk i North Carolina. I?dag är anläggningen utbredd på 28 kvadratkilometer, innehåller ett av världens tekniskt mest avancerade träningscentra för elitsoldater och, förstås, världens största koncentration av privatägda tunga vapen, inklusive stridsvagnar och Black Hawk-helikoptrar. Det är miljarddollarindustri.

Direktör Prince har erbjudit sig att ”rensa upp” i Darfur i Sudan ”30 procent billigare än FN”, han är verksam i flera länder i Centralasien, däribland Georgien och Armenien och säger sig ha 21?000 elitsoldater till sitt förfogande. Han är alltså en mardröm som liknar vissa på sin tid högst fantasifullt orealistiska superskurkar i James Bond-filmerna.

Att sysslolösa före detta elitsoldater, liksom före detta CIA-chefer, kan tjäna grova pengar är en av de givna förutsättningarna i denna privatisering av kriget, att investerare som Erik Prince kan bli stormrika på lagligt mördande en annan.

Men vilka är de politiska vinster som Bush och hans män anser sig kamma hem (bortsett från eventualiteten att de har egna aktier i verksamheten)? Tja, om hälften av soldaterna i dagens Irak är legosoldater så minskar det politiska trycket på administrationen. Ingen sörjer legosoldater, de levereras hem mycket diskret. De synliga kostnaderna för kriget (militärbudgeten) minskar. Legosoldaterna är dessutom inte bundna av någon ”byråkrati”, det vill säga FN:s konventioner och krigslagar. Eftersom de kan mörda fritt. Medierna tycks inte särdeles intressera sig för hanteringen.

Och då är vi tillbaks till vad som förefaller vara mysteriet med vår okunnighet. Om denna mardrömslika förändring i världen berättas mycket lite i amerikanska medier, därför ännu mindre i svenska. Jag fann nyligen ungefär samma fenomen när det gäller okunnighet eller likgiltighet rörande familjerna Bushs, Cheneys och Rumsfelds omfattande affärsförbindelser med Saudiarabien, den islamistiska terrorismens huvudfinansiär. Man måste läsa kvalificerad amerikansk journalistik i bokform för att få veta något om det som sker i det som synes ske. Det där med nätet och bloggare kan ni glömma. Även om jag utgår från att hugade gamla svenska kustjägare och fallskärmsjägare kan finna intressanta anbud på Blackwaters hemsida.